Predikningar

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara gi­ven åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Nu ger hon gå­van tillbaka. Hon fullgör något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del.

Ängeln Gabriel har berättat för Maria att ock­så hennes släkting Elisabet väntar barn trots sin höga ålder. Nu söker Maria upp Elisa­bet. Maria skyn­dar upp i Juda bergsbygd. Den dyrbara gå­va hon bär ger henne lätta fötter. Redan Höga Visan har förutsagt detta. Brudgummen söker sin brud och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”.

Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­­­­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

Kungen, tältmakaren och snickaren. I dagens läsningar möter vi en kung, en tältmakare och en snickare. Kungen hette Achas. Han regerade över Israel på 700-talet f.Kr. Tältmakaren hette Paulus, han blev apostel. Snickaren hette Josef. Han blev Marias man och fos­terfar till Je­sus. Kung Achas gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon. Det gick så långt att han offrade sin egen son till avguden Molok. Att han nämns i dagens läsningar beror på att han erbjöds ett tecken från Gud som pekade mot den väntade Messias. En ung kvinna skulle föda en son. I den gre­kiska över­sättningen av Gamla Testamentet, Sep­tuaginta, kallas hon jungfru.

Under de sju dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evangelierna berättar om den närmaste tiden före Jesu födelse. Idag och i morgon ur Matteus. Resten av veckan ur Lukas. Lukas går i sin släkttavla tillbaka till Adam. Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets och börjar därför med Ab­ra­ham, den förste pa­triarken för det utvalda folket. När släkttavlan kommer till den tredje patriarken Jakob och hans söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare.

”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.” Profeten talar till det bortförda folket i Babylon. Han liknar det vid en ofruktsam hustru som åter skall få många barn. Tältlinorna mås­­te förlängas och platsen vidgas. Det går utöver både de judiska och de mänskliga gränser­na.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja säger det – tre gånger i dagens avsnitt – och Jo­han­­nes av Korset be­kräftar det: ”Gud har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Katekesen citerar det. (art. 65) Att söka något annat eller något nytt är att kränka Gud. Johannes av Korset varnar för en andlighet som går förbi sanningsfrå­gan. Hoppet bygger på en tro som är sann.