Predikningar

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och grönsaker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att behöva vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. "Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.

Den sanna rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägodelar. Det kan till oh med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsa­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet. Ägo­delarna får makt över ägaren. I extrema fall kan han bli som besatt.

Den sjunde dagen var sabbatsdag, dagen för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Människan är förvaltare, inte ägare. Det fyrtionionde året, efter sju gånger sju år, med året räknat som en vecka, ”sju årsveckor”, skulle också jorden få vila. Det femtionde året firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning.

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åkerbrukare firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egypten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögtiden, som blev vår pingst, och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkan firar dem som Kristus-­ och helgonfester och kyrkans heliga år växer fram, det som präg­lat och för­skönat hela den omgivande kulturen.

Alfons Maria var en högt benådad predikant och biktfader, men fick mot slutet av sitt liv erfara sjukdom, inre skrupler, andlig torka och en rad mot­gångar. Han kallade det Guds ”mejsel” för att for­ma honom efter Guds vilja. Genom sina skrifter har han väglett otaliga biktfäder på den gyllene medel­vägen mellan rigorös stränghet och eftergiven slapphet.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Paulus skall senare säga att strålglansen från Mose an­sikte var övergående bredvid den glans som strålar från Kristi ansikte. Cassianus säger att silver bleknar bredvid guld, guld bredvid ädel­stenar och ädelstenar bredvid den äkta pärlan. Mannen i liknelsen sålde allt vad han ägde för att komma i besitt­ning av pärlan.

Den saliga Elin (Helena) av Skövde levde under första delen av 1100-talet. Hon beskylldes för dråp och blev själv mördad, men vid hen­­nes grav skedde underverk som vitt­na­de om hennes oskuld. Hon firades i alla de svenska stiften. - ”De rättfärdiga skall lysa som solen.”För att Israels folk skulle få ljus och vägledning hade Mose inrättat ett särskilt tält ett stycke utanför lägret. Han kallade det ”uppenbarelsetäl­tet”. Där hämtade Mose kunskap om Guds vilja och kun­de ge vägledning åt dem som behövde råd.

Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig. Psalmisten säger torrt: ”De bytte bort sin ära mot bil­den av en oxe som äter gräs”. Det känns igen i dagens he­do­nis­tiska credo: livets mening är nö­je och förströelse, ”fun and pleasure”. Samtidigt har leda blivit en folksjuk­dom i västvärlden.

Det finns ogärningar och våldsdåd som ropar till himlen. Katekesen talar om ”himmels­skriande synder”: Abels och alla brodermords blod ropar till himlen, de förtrycktas rop, övergreppens rop, främlingens rop, änkans och den faderlöses klagan, löntagarens rop för utebliven lön. Till dem räk­nas också den ”sodomitiska synden”, som vi hörde om i första läsningen. Abrahams släkting Lot hotades.