Kortpredikan 13 april 2024
Apg 6: 1-7; Ps 33: 1-2, 4-5, 18-19; Joh 6: 16-21
”Med ens var de framme vid stranden.”
Evangelisten Johannes ger denna information när lärjungarna vill få Jesus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Jesus kommer gående på sjön. När de vill ta med honom i båten händer något. ”Med ens” är de framme vid resans mål.
Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga något mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. Andligt sett talar han om vad påsken betyder. Påsken förvandlar lärjungarnas förhållande till tiden och rummet. Den som är förenad med Jesus är redan framme, ”med ens” är han vid målet.
Det är vad som sker när vi firar påsk. Genom påsken dör och uppstår vi med Kristus. Genom uppståndelsen är vi redan vid målet. Det skedde när vi döptes och påsken ”inprogrammeras” i oss. Den lilla tidsangivelsen ”med ens” blir en beskrivning av påskens betydelse i våra liv. Vi är redan ”framme” när vi är i den båt där Jesus är, i hans heliga kyrka.
Tyvärr blir detta lätt en frestelse för ”svärmeanden” i människan. Den som gärna vill få del av trons lätta och behagliga gåvor, men inte bära korset. Hon tror sig vara ”frälst” redan genom en första erfarenhet av Jesus. Den unga kyrkan hade den första pingstdagen ”med ens” fått del av den helige Anden. Men, när det gått lite tid, började det gnissla. De grekisktalande kristna, som upptagits i synagogan som proselyter, blev åsidosatta av de judekristna vid den dagliga matutdelningen. Apostlarna måste insätta diakoner för att stävja denna orättvisa.
Trots att den kristne genom tron på den uppståndne Jesus redan har nått tidens mål, förblir hon en tidsbunden varelse. Vi måste börja på nytt varje morgon. Benedictus vet om det och reglerar allt i klostret så att inte tröghet och orättvisor i onödan tar över. Förvaltaren i klostret tecknas med drag som liknar diakonens. Det är den realism som den nyomvände långsamt måste lära sig. Det gäller till fullo i klostret.
Men det hindrar inte ”det plötsliga” att skymta fram. Benedictus berättar att den broder som håller ut på ödmjukhetens stege ”strax” når den fullkomliga kärleken. Han är plötsligt ”framme”, som den gången när lärjungarna bett Jesus stiga upp i båten. Det är nåden som fullbordar sitt arbete i den ödmjuke. Nåden finns där hela tiden, men måste upptäckas varje morgon och i varje ny situation, inte minst i prövningen.
Vi förstår att något avgörande har skett i tillvaron. Att Jesus har uppstått från de döda och utgjutit sin kärleks Ande i våra hjärtan. Detta har förvandlat tillvaron. Ingen tid och inget avstånd behöver längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
De erfarna vägledarna uppmanar till ständig vaksamhet och bön. Inte för att åstadkomma förändringen, utan för att upptäcka den förändring som påsken innebär. Det är vad den ödmjuke upptäcker. ”Med ens” är han framme.
Vi har uppgiften att påminna varandra inte bara att vi med Kristus dött från synden, utan att vi också har uppstått med honom och därmed har del i slutmålet.
”Med ens var de framme vid stranden.”
pater Ingmar Svanteson
