Slutet på historien eller början på en ny?
Avsiktligt ofruktsamma relationer mellan människor kan inte vara äktenskap i Skaparens mening. Sådana relationer finns som fria val men är inte äktenskap. I den judiska Toran (Tanach) är relationer med enbart erotiskt syfte straffade med förintelse. Sodom och Gomorra läggs i ruiner. Talmud är de judiska rabbinernas kommentarer till Toran. Vad säger den om samkönade relationer idag? Är rabbinerna enade i motsats till alla kristna uttolkare idag?
De samkönade relationerna godkänns i flera gamla kristna länder men förbjuds i andra. Frågan diskuteras överallt. Rabbinerna har nyckelmakten att tolka Toran. Jesus Messias undervisade i rabbinernas tradition och överförde deras auktoritet till Petrus. Det är alltså det som förenar Gamla och Nya Testamentet, nämligen att kunna utlägga läran, inte på mänskligt tänkande enbart, utan grundat i Sonen som instiftat ett särskilt ämbete. Han överlät rabbinernas tolkningsrätt till den blivande kyrkans tolkningsämbete, aposteln Petrus, och hans efterträdare påvarna. Leo XIV är den 267: e. ”Jag ger dig himmelrikets nycklar” (Matt 16:19), och ”Det du löser skall vara löst i himmelriket och det du binder skall vara bundet i himmelriket” (Joh 20:23) är Jesu ord. Ingen kristen vill ifrågasätta Jesu ord.
Frågan om vad som kallas samkönade relationer hör till det kristna läroämbetets (påvarnas) område. Frågor av moralisk betydelse och vikt kan inte avgöras genom det allmänna prästadömet eftersom detta ämbete inte fått ”nycklarna till himmelriket” (Matt 16:19). Man kan ana problemets vikt i frikyrkorna där frågan om bibeltroheten blir en allmän omröstningsfråga. Senast har pastorernas (rabbinernas) krav på trohet mot Bibeln röstats ner av konferensdeltagare. Likaså i Svenska kyrkans kyrkomöte där biskoparna inte har rösträtt. Det vore ett odemokratiskt kyrkomöte! Men är det förenligt med den rabbinska traditionen?
Vi skall vara mycket tacksamma att Kristus instiftat ett ämbete som kan uttala sig definitivt i tidens olika frågor. Utan ämbetet, ständiga konflikter. Med ämbetet, friheten genom sanningen!
I de första kristna skrifterna efter Kristi Himmelsfärd är homosexuella relationer avvikelser i förståelsen av mänsklig sexualitet och därför syndfulla. Otrohet är synd men bryter inte äktenskapets sakrament. Makarna är genom sina äktenskapslöften förpliktade att söka försoning efter syndfulla handlingar. Misslyckas de, måste de leva vidare ensamma.
I den sekulariserade västerländska kulturen är relationer mellan personer av samma kön tillåtna som fria val. Återstår ensamma människor. Det finns människor som är avsiktligt ensamstående och de som är sexuellt jungfruliga men inte ensamma utan lever i andlig gemenskap. I båda fallen är det fria val. De kristna ordensgemenskaperna har en särskild kallelse att vittna om relationen till Gud som den främsta och viktigaste för den skapade människan. Gud kallar till ett sådant liv för vittnesbördets skull. De är utsända i Jesu efterföljd och i apostlarnas efterföljd. När en man tar en kvinna till hustru och en kvinna en man till sin man är de en mänsklig gemenskap byggd på ansvarsfull kärlek och förmåga till fortplantning. Det skiljer sig radikalt från det celibatära klivet.
Barnlöshet är inte ett straff utan ett mänskligt tillstånd som inte upphäver sakramentets nåd. Barnlösa har en tidsram och en handlingsfrihet som föräldrar till många barn ibland avundas dem. De kan göra mycket gott med sin frihet. Allt är egentligen komplimenterande!
Det fruktbärande äktenskapet är egentligen den första kallelsen i Guds skapelseplan och den är för de döpta kristna ett heligt förbund. Det visar sambandet mellan Gud Sonen och hans mänskliga kropp som är Kyrkan. Människan är skapad till Guds avbild. Om hon väljer att leva ensam inför Gud, och utan gemenskap med andra, är det en relation i kärlek men inte äktenskap, eftersom relationen inte kan bära frukt i nytt mänskligt liv. Det har bara skett en gång och kommer aldrig att upprepas och det är Marias jungfruliga moderskap till Sonen i mänsklig gestalt. Ingen kan efterlikna Maria jungfru och moder.
En mänsklighet i djup och allvarlig kris väljer ensamhet utan kärlek till Gud och utan relation till en annan människa av det andra könet eller av samma kön. Shakespeares skådespel Hamlet är en historia om människan som är på väg att förlora Gud. Tiden är religionsbytet efter 1500-talet. Det blev en konflikt på liv och död.
Ofelia förlorar sitt förstånd och kärleken till Hamlet på grund av sin fars tvång och dör, Hamlet förlorar sin far och sin tilltänkta Ofelia, dör förrådd, ensam med Gud. Hela skådespelet är en dröm som blir en mardröm. Som teater ställer pjäsen frågor som berör i varje tid.
Vad är vår tid? Teater? En ständigt pågående krisspiral? Vår tid präglas av avsiktligt barnlösa relationer och ett fåtal verkliga äktenskap. Förskolor ersätter hemmen. Samhällsekonomin omvandlas med omdefinieringen av äktenskapet. Många frågar sig: ”Ser vi slutet på historien eller början på en ny?”
Barn som tillkommer utanför en äktenskaplig avsikt är skyddslösa. De är vår tids Hamlet. De skriker på hjälp! De som föds utan att älskas är hotade av människor som lever som ensamma utan ansvar för andra. De är vår tids Ofelia. De dränker sig i vanmakt. Barnlöshetens vanmakt år civilisationens! Än finns det tid att vända om – men hur länge?
diakon Göran Fäldt
