Är Staten fertilitetens huvudman - och barnen dess fortlevnadskriterium?
Nej, svarar de flesta, men i praktiken anpassar sig alla till statens och samhällets ”guidelines”. De unga måste ändå ha modet att göra egna val och motbevisa påståendet att staten är en överordnad maktfaktor. De gifta paren gör klokt i att någotsånär regelbundet reflektera över det gemensamma ansvaret för moderskap och faderskap enligt både den kanoniska lagen och naturlagen. Som döpta och konfirmerade i Kyrkan, och så länge de inte lämnar Kyrkan genom formellt utträde, är de bundna av sina äktenskapslöften och har plikten att kämpa för sina äktenskap om problem uppstår efter det kyrkliga bröllopet. Den normala och riktiga gången är att makarna som gifta viger 10-15 år åt hemmet och barnen som föds i äktenskapet. Ett problem är att äktenskapssynen i det protestantiska Sverige är starkt normbildande och skiljer sig från katolsk grundsyn. Det större och generella problemet är förskolorna. De är instiftade för att ersätta hemmet som livets skola. Här finns för alla de nygifta ett val som måste vara förberett och genomtänkt. Det är en stor sak. Politikerna vill i den moderna tiden inte erkänna att valet av hemfamiljer också har samhällsekonomiska konsekvenser. Med hemfamiljerna får samhället en annan förståelse av efterfrågan och tillgång. Det blir en annan socioekonomisk balans. Ekonomin måste inte överhettas och drivas på mot snabba standardmålsättningar, som nu sker.
Mycket har dock hänt sedan statskyrkotiden som byggde sin auktoritet på Luthers lilla katekes som var obligatorisk fram till 1918. Den fostrade till lydnad, arbetsmoral och allmän renlevnad. Protestantismen idag är i Sverige en slags ”soft power morality”, det vill säga man är tydlig i förkunnelseplikten och i tron på dopet och det allmänna prästadömet men uttalar sig inte gärna i frågor om barnbegränsning eller skilsmässor. Kyrkobesök i protestantiska gudstjänster är inte längre påbjudna som förr. Religion är en öppen nationell känsla för högtid och tradition.
Man och hustru har som katoliker emellertid båda ett mer långtgående ansvar som praktiserande kristna. De kan då känna sig mindre förstådda i samhället och i dess äldre och senare ”åsiktskorridorer”. Båda har ändå sina givna roller som föräldrar. Fadersrollen är primärt att garantera familjens sociala och ekonomiska bestånd och framtid och modersrollen är primärt att organisera hemmet och vaka över barnens dagliga liv. Rollerna måste ibland gå in i varandra och samarbetet måste fungera på de villkor som gäller för familjen.
Som kristna bereder de en första plats åt Gud i familjens liv och har också ett öga för andra utanför familjen som kan behöva deras stöd och hjälp. Med sakramentets nåd kan de gifta samverka med Gud och bli en gemenskap i kärlek som fostrar barnen genom det goda föredömet.
Moderskapet är själva nyckeln till familjens utveckling och uppdrag i Kyrkan och i det omgivande samhället. Det är sorgligt att behöva konstatera att just det helt centrala begreppet moderskapet under mycket lång tid blivit utsatt för kritik och ifrågasättande som den urcell i samhället moderskapet och familjen faktiskt är. De som vill reducera kvinnans roll i familjen genom att säga att ”hennes plats är vid spisen” gör både kvinnan, familjen och samhället en otjänst. Det är en farlig kliché. Det är nedvärderande och orättvist.
Hur svarar man då på frågeställningen ”Är Staten fertilitetens huvudman – och barnen dess fortlevnadskriterium?” Det beror förstås på! Man kommer att svara olika men också ofta vara otillfredsställd i sitt sökande efter en stabil och alltid gällande moralisk färdplan. Frågan har vägvalskaraktär. Vi känner till ofrivillig och frivillig barnlöshet - över tid - och måste ta ställning.
Den "frivilliga" barnlösheten handlar inte om den reproduktiva "förmågan" utan om de socio-ekonomiska omständigheterna, som för den samhällsbyggande marxismen är den enda grunden för mänsklig moral. En oönskad konsekvens av "välfärdssamhället" är att hemmet, med modern i centrum, ersatts av förskolorna. Hela dess idé bygger på den "frivilliga" barnbegränsningen med hjälp av modena preventivmedel som bland annat innebär p-piller. Denna form av samhällsuppfostran ersätter inte modersrelationen till barnen och ger inte barnen den känslomässiga trygghet som hemmet kan ge och inte den förståndsmässiga utveckling till frihet under ansvar som familjen med far och mor ger. Vår tid ställer också allvarliga hälsofrågor, till exempel sambandet mellan p-piller och bröstcancer, och relationspåverkande faktorer som den kroniska stressen som livspusslet med två arbetsplatser, kvalitetstid med barnen och sociala aktiviteter, medför. Det logiska utfallet av detta ideologiska samhällsbygge är de sena graviditeterna, de låga födelsetalen och de växande aborttalen. Ställ bara frågan hur många kvinnliga riksdagsledamöter, eller delaktiga män, eller föräldrar, som valt abort, eller som försvarar abort!
Svaret på den frågan, om det överhuvudtaget kommer, skulle också ge en fingervisning åt vilket håll den "frivilliga" barnlösheten för oss. Vart är vi på väg? Vi kommer att lyssna till påve Leo XIV som uttalar sig med genomtänkta ord och med djupt engagemang för familjernas nutida situation, särskilt de som inte kommer ur sin strukturella fattigdom. Påven är också påve - ”för världen”. Man kommer att lyssna! ”Känn ingen oro”, säger Kristus till sina apostlar - till sin Ställföreträdare - och till oss alla, som tagit emot den katolska Kyrkans vittnesbörd i tro.
diakon Göran Fäldt
