juni 2025

Abram klagar: ”Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt”. Herren ger honom ett enormt löfte: ”räkna stjärnorna… så skall din säd bli”. Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och uppmanas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slaktade djuren och Abram får driva bort dem. En förskräckelse och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeternas. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tydligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.” Ändå är de olika. Prästens kallelse förmedlas av Kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han eller hon är född.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Löftet till Abraham betyder för de troende inte ett geografiskt land. Det närliggande landet är det egna hjärtat. Det slutliga landet är Guds rike. Abraham måste bryta upp från sitt tidigare land för att ta det utlovade landet i besittning. Det egna hjärtat måste renas från främmande makter för att hjärtat ska bli vårt.

Den största gåvan. Den högtid vi firar idag, Kristi kropps och blods högtid, är Herrens största gåva till sin kyrka. Aposteln Paulus vittnar om det i dagens andra läsning, det äldsta skrivna vittnesbördet om den heliga eukaristin: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er”. Thomas av Aquino säger att ”ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakrament”. Ändå måste kyrkan göra det efter bästa förmåga, ty det är inte likgiltigt vad vi tror och säger om eukaristin. Vi samlar det i tre ord: Närvaro, offer, helande.