1:a söndagen i Advent - årgång C

Hoppet som inte kommer på skam. ”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Bå­de na­tu­rens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dräne­rar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de äls­ka­de adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och råd­löshet be­höver den motmedicin som stavas hopp.

Han kom till oss i ringhet, han skall komma åter i härlighet och kraft, därför vakar och väntar vi. Så skall vi sjunga vid altaret i inledningen till eukaristin. Det uttrycker adventstidens förtätade innebörd. Han kom till oss i ringhet. Det är hans födelse av jungfrun, som vi bereder oss att fira om några veckor. Vi hörde det antydas i första läsningen som talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta människan och ge henne del av sin rättfärdighet.