Predikan 7 Påsksöndagen 2026
"Den Helige Ande eller tids-anden?"
Apg 1: 12-14; Ps 27; 1 Pet 4: 13-16; Joh 17: 1-11
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium hörde vi Jesus beskriva det eviga livet som att känna den levande, treenige Guden. Denna kännedom har en kognitiv, medveten och intellektuell, dimension, uttryckt genom trosförmedlingen i familjen och Kyrkans undervisning, och tillhandahåller de nödvändiga, om än inte tillräckliga, förutsättningarna för en personlig relation till Gud. En relation som utvecklas av erfarenheten av Gud och Guds verkan i ens liv. En vänskap som kan växa och fördjupas här, till dess att den fullbordas i det tillstånd vi känner som himlen.
Det eviga livet är således något som börjar här och nu, i en process av växande närhet till Gud, i vad vi säger och gör, och enbart tillgängligt genom Israels Gud, den ende Guden, och dennes inkarnation i Jesus Kristus. Andra religioner erbjuder lydnad för regler eller kontemplation av en odefinierad transcendens. Men aldrig en relation. För det behöver den transcendente Guden ta första steget, vi kan det inte, och visa sig som person. I denna mening går det inte att samtidigt förneka Guds inkarnation i Kristus och sägas ”tillbe samme Gud” som den som uppenbarat sig själv i Kristus.
För att bättre förstå det eviga livet behöver vi ha rätt förståelse av Kristi himmelsfärd, som vi firade i torsdags. Den tolkning som blev vanlig i och med 1700-talets s k Upplysning, och som nog fortfarande dominerar, säger att Jesus har farit ”upp och bort” till en avlägsen och slutligen både ouppnåelig och därför irrelevant plats. Den bibliska förståelsen, däremot, ser inte ”himlen” som något ”där uppe” utan som den högsta formen av varande, existensens mest fullständiga dimension, från vilken Kristus alltid följer och agerar i världen.
Och som framgick av vår första läsning ur Apostlagärningarna var detta hela tiden apostlarnas förståelse. Därför rådde inte sorg och förstämning bland dem, bara en glädjefylld förväntan om vad som skulle hända när Herren började agera från sitt nya tillstånd av varande. De hade inte förlorat Jesus. Istället skulle nu hela skapelsen vinna honom, och därmed möjligheten till det eviga livet. Genom att fullgöra sitt uppdrag i världen med himmelsfärden, har Jesus i sin mänskliga natur, sin materia, fört allt skapat, all materia, inte bara till ett möte med Gud utan till ett liv helt i gudomlig närvaro, så som det en gång varit tänkt, före människans fall. Så blir Kristus vår bro till gudomligt, evigt liv, osynligt i tid och rum, men det mest fullödiga sättet att existera på.
Vi är helt fria att vandra på den bron eller inte. Men för att komma till den andra sidan behöver man vandra på den. Och det gör vi genom att ta emot och omfamna Kristus i tro, i uppenbarad kunskap och personlig vänskap, hjälpta därtill av den Helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen som utgjuts över världen genom Kyrkan vid Pingsten, som en ”andlig kedjereaktion” efter att det materiella helt lyfts in i det gudomliga livets sfär.
Det finns de som blandar ihop den Helige Ande med tids-anden, som inspirerar, och uttrycks i, rådande normsystem. Men det är ett misstag. Tids-anden står ofta i motsats till Guds värderingar. När Jesus i evangeliet ber Fadern att förhärliga honom, Sonen, talar han om sin kommande död och uppståndelse; sitt offer för sanningen, Gud, som yttersta kärlekshandling – av kärlek till sanningen och till att andra kan nås av den. Men vad var det som dödade Jesus? Jo, tids-anden ”in action”. Jesus uppenbarelse om vem Gud verkligen är passade inte den tidens makthavare som föredrog egenkonstruerade bilder av Gud. Bilder som bekräftade dem och deras handlingar.
Och vad är det som vill släcka det gudomliga livet i oss, det vi fick inträdesbiljetten till i dopet, och i Kyrkan idag? Jo, tids-anden ”in action”. Samma anda, och ande, bara en annan tid och plats, ofta bakom olika makthavare, starka opinioner och värderingsstrukturer som främjar gudlösa ideal och paketeras som bra för de speciella villkoren ”i vår tid”.
Men tids-anden har alltid samma grundbudskap med bara lite olika konkreta uttryck: Det finns ingen ursynd eller arvsynd; materiella och sociala framsteg liksom ”fria val” kommer automatiskt att utlösa godhet inifrån oss själva; livet handlar om att samla rikedom, makt, popularitet och njutningar. Tids-anden menar därför att Katolska kyrkan borde ”bli som alla andra”, ändra sin lära på alla områden där den inte går ihop med vad ”alla” tycker, och välsigna det vi tycker att Gud borde vilja istället för det Gud faktiskt vill. Tids-anden vill att vi ska välja ut det i tron och läran som vi gillar och strunta i resten, och vill få oss att tro att den Helige Ande ändå har ändrat sig jämfört med vad han har sagt till och i Kyrkan i 2000 år.
När vi verkligen förstår vad tids-anden alltid säger: ”ingen måste uppoffra något för sanningar som man själv inte har kommit på; Gud är slutligen den som du vill att Gud ska vara!”, ja då hör vi devisen för högmodet – ”pride” på engelska – källan till alla andra synder. Eftersom tids-anden inte vill vår frälsning, utan motsatsen, är han identisk med den som Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, i sina andliga övningar kallar för ”den onde anden”.
Den Helige Ande, å sin sida, har aldrig motstridiga budskap. I och genom Kyrkans oföränderliga tro lyser han upp den gudomliga sanningen. I oss hjälper han att ordna allt i våra enskilda liv och i alla våra enskilda situationer efter sanningen om vi bara lyssnar och tillåter honom att leda oss upp på den bro till det gudomliga, eviga livet som är Jesus Kristus. Han som ensam vet vad som gör oss evigt lyckliga vilket ofta är annorlunda än, och i många fall direkt motsatsen till, vad vi först kan tro.
Den Helige Ande utmärks därför alltid av att han ger kraft att motstå tids-anden, genom Kyrkans vägledande undervisning och lära, genom de sju sakramentens möten med Kristus i synlig materia så som de har inrättats av Kristus själv, och genom varje insikt, tröst och kraft som ges oss i ödmjuk, personlig bön. När vi som enskilda blir den Helige Andes verktyg i motståndet mot tids-anden, på det sätt som behövs och bäst passar var och en; ja, då fullgör vi den profetiska uppgift som vi har kallats till i dopet.
I dagens andra läsning från Första Petrusbrevet talar den Helige Ande genom aposteln i tydliga ordalag om vad som alltid är konsekvensen här i tiden av att på allvar stå upp för Jesus Kristus och hans Kyrka: ”Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull … [den som] lider … som kristen skall … inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen”. Och det ska vi läsa och begrunda tillsammans med responsoriepsalmen idag, där den Helige Ande ställer den centrala fråga som också uttrycker vårt hopp: När ”Herren är mitt ljus och min räddning … ett värn för mitt liv … vem skulle jag frukta?”. Amen.
pater Thomas Idergard
