Predikan 5 Påsksöndagen 2026
"Sann ödmjukhet börjar i insikten att Jesus är enda vägen till Gud"
Apg 6: 1-7; Ps 33; 1 Pet 2: 4-9; Joh 14: 1-12
Kära systrar och bröder i Kristus,
Dagens läsningar påminner oss om att den kristna tron är en relation till en person, något vi också snart gemensamt ska bekänna: Jesus Kristus, sann människa och sann Gud. För att han är sann Gud tillber vi honom. För att han är sann människa har vi hopp om att få dela hans eviga, uppståndna och fullbordat mänskliga liv.
När Jesus i dagens evangelium säger att han ska gå bort och ”bereda plats” och sedan återvända för att ta sina lärjungar med sig, talar han så som en brudgum talade i antikens judendom. Därmed framhåller han något avgörande: I honom har Gud oupplösligt och definitivt förenat sig med mänskligheten för att ge oss ett helt nytt liv. Precis som äktenskapets sakrament är tänkt att oupplösligt förena en man med en kvinna till vad som kan skapa, och på det mest fullkomliga sättet främja, nytt, mänskligt liv.
På samma sätt binder sig sedan Jesus Kristus till sin Kyrka, mystiskt född ur hans öppnade sida på korset, och lovar att aldrig överge henne. Relationen till Kristus som person bygger således på en relation till hans Kyrka. Kristi kyrka, slår Andra Vatikankonciliet fast, är identisk med, fullt ut förverkligad i, den Katolska kyrkan. Genom dopet, som har sitt ursprung i den Katolska kyrkan, har alla kristna en fullständig eller ofullständig relation till henne; en närhet, också när den är omedveten, som alltid inbjuder till full gemenskap.
I Mässans läsningar under Påsktiden följer vi som första läsning Apostlagärningarna och dess skildring av Kyrkans tidigaste dagar. Idag hörde vi om vigningen av de första diakonerna, en del av det tredelade ämbetsvigningssakramentet genom vilket Kristus närvaro i sakramenten och Kyrkans lära säkerställs. Inte genom den personliga förträffligheten hos oss som är vigda, utan genom vigningen i en obruten och oförändrad tro och ordning från apostlarna och de handlingar som den giltiga vigningen ger oss befogenhet att utföra.
I vår andra läsning ur Petrus första brev betecknas alla döpta som ”ett heligt prästerskap”, vilket också kallas för ”det allmänna prästadömet”, och betyder att vi genom dopet kallas att aktivt medverka i Kristus sändning som präst i betydelsen att offra, konkret då sig själv till Gud och Guds vilja, så att Gud fullt ut kan verka genom var och en av oss. Denna grundläggande kallelse för alla döpta ska stödjas och stärkas av det sakramentala prästämbetet, Kyrkans vigda präster i ”det särskilda prästadömet”, som förvaltar sakramenten och undervisar i trosläran.
Och denna lära, kära systrar och bröder, är ytterst personen Jesus Kristus. När han säger, som vi hörde: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig”, talar han om hur man blir frälst från döden som ett plågsamt och definitivt slut, till evigt liv med Gud. Jesus är inte en av många vägar, en livsform och en del eller version av sanningen, något för dig men kanske inte för mig. Nej, Jesus talar i bestämd form, singularis: vägen, sanningen och livet. För alla.
De grekiska termerna i originaltexten syftar på en väg mot ett särskilt mål, ett övernaturligt liv. Och när Jesus identifierar sig med ”sanningen” menar han att till skillnad från exempelvis andra religioner och värdesystem som kan innehålla inslag av sanning, är han sanningen i dess fullhet.
Att tro på Kristus innebär att lita på att han är den han säger sig vara. Och att vara katolskt kristen innebär att lita på att Jesus har grundat Kyrkan och gett henne befogenhet att för alla tider visa och förklara honom. Så att den Jesus Kristus som vi tror på och förkunnar inte blir vår uppfinning, som i slutändan bara skulle leda oss tillbaka till oss själva och våra begränsningar, synder och dödlighet; utan verkligen är den som apostlarna kände och mötte uppstånden från de döda, så att vi förstår att ”Herrens ord” verkligen är ”att lita på” som det hette i dagens responsoriepsalm.
Om vi tar den på allvar är den kristna tron revolutionär genom att avvisa och aktivt undergräva anspråken från alltannat att bli centralpunkter i våra liv och få vår fulla lojalitet och tjänst – oavsett hur kära, viktiga eller mäktiga de än är. Ingen nation, ingen politisk ledare, ingen rättvisekämpe, ingen moralisk auktoritet, ingen influencer, ingen idol, ingen pryl eller materiell tillgång, inget företag eller varumärke, ingen ideologi eller filosofi, ingen rättfärdig sak, ingen personlig livsstil, inget fritidsintresse, inget yrke, ingen självuppfunnen identitet – inget av detta är, eller får bli, av absolut värde för oss. Endast Gud är det; Gud som blivit synlig och förklarad för världen i Jesus Kristus.
När Jesus i evangeliet förutsäger att vi kommer att utföra ”ännu större gärningar” än han, profeterar han att Kyrkan, hans mystiska kropp i världen, efter honom, men alltid med honom som sitt huvud, kommer att förkunna sanningen för och mätta och bota många, många fler än han personligen gjorde när han vandrade på jorden. Detta är precis vad Kyrkan alltid har gjort och kommer att fortsätta att göra tills den dag då Jesus, som han lovat, återvänder för att fullborda och fullända alla hennes ansträngningar.
För att Kyrkan ska kunna genomföra detta måste vi som troende fråga oss själva: Vad gör jag till väg, sanning och liv i min tillvaro istället för, eller på samma nivå som, Jesus? Vad behöver jag be om hans hjälp att frigöra mig från, så att Kristus kan göra mig, med det som är helt unikt för mig, mer lik honom, med hans värdeskala som utgångspunkt för allt? Och så genom mig uträtta sina verk här i världen?
Om den enda vägen till Fadern går genom Sonen, Jesus Kristus, som han själv säger och vi tror; och om vi verkligen älskar våra medmänniskor som skapade till Guds avbild och erbjudna frälsning i Kristus, dvs om vi vill deras bästa för deras egen skull, vilket inte kan vara något annat eller mer än evigt liv hos Fadern! – ja, då måste vi göra allt som står i vår makt för att andra ska lära känna Jesus. Vi måste bli apostlar!
Idag tror många kristna att det inte är ”ödmjukt” att tala om Jesus och tron på honom, så som han själv talar om sig. Det är ett stort missförstånd som inte gynnar Guds sak i världen. Ödmjukhet är inte detsamma som att hålla det viktigaste i hela universum privat eller otydligt. Nej, ödmjukhet börjar, som t ex den helige Ignatius av Loyola lär oss, med att bekänna vad Jesus faktiskt säger: att han är vägen, sanningen och livet som ges oss genom hans Heliga, katolska kyrka; han – inte jag, inte du, inte något vi äger, känner eller skapar. Bara han.
När Jesus i Bergspredikan lovar att ödmjukhet ger salighet, full gemenskap med vårt ursprung och vårt mål, menar han just denna insikt att Gud står över allt. Att allt vi är och har kommer från Gud, och är avsett att vittna om, och att leda oss och andra till, Gud. Genom, med och i Jesus Kristus, Gud som blivit synlig och som för vår skull dog och uppstod från de döda. Amen.
pater Thomas Idergard
