Predikan 4 Påsksöndagen 2026
Kyrkan i Heliga Hjärtas kloster, Omberg (stiftets kallelsereträtt)
"Gå in genom grinden och lär känna herden"
Apg 2: 14, 36-41; Ps 23; 1 Pet 2: 20-25; Joh 10: 1-10
Kära systrar och bröder i Kristus,
Bilden av Gud som herde var djupt rotad i den judiska tron. I Gamla Testamentet står den för ett stort hopp – både i sig själv och i kontrast till olika mänskliga herdar, som Jesus i evangeliet betecknar som ”tjuvar och rövare”. På så sätt återger han de judiska profeternas fördömande av politiska och religiösa ledare som sätter personliga intressen framför det gemensamma goda, och av världsliga ideologier som strider mot Guds lag. Vi vet alltför väl hur denna varning gäller genom tiderna, gemensam för de mest skilda politiska systemen.
Både i vår första läsning ur Apostlagärningarna och i vår andra ur Första Petrusbrevet bekräftar den Helige Petrus hur Gud genom att bli människa i Jesus Kristus fullgör sin roll som herde, då Jesus som helt syndfri tar på sig det yttersta straffet för synden och går igenom döden för att besegra den, och öppna en väg till Guds eviga liv för alla som tror. Vi hörde att detta var nödvändigt eftersom vi var som ”vilsegångna får”. Därmed visualiseras hur mänskligheten kollektivt, i en märklig blandning av högmod och rädsla, är på stadig väg mot klippkanten. Driven av arvsynden, den medfödda skadan från de första människornas syndafall att säga nej till Gud. Oförmögen att förhindra katastrofen. I behov av frälsning.
Men när Gud ser oss som ”får” ska vi också veta att får i det antika Mellanöstern, ett jordbrukssamhälle, var en värdefull tillgång. Genom att framställa sig själv som herde och offra sig för oss i Jesus Kristus visar Gud hur värdefulla vi är för Gud. Detta, inga världsliga ideologier eller filosofier, är den sanna grunden för förståelsen av mänsklig värdighet: varje människa är ett ”älskat får” av Gud; skapat till Guds avbild; på egen hand och efter eget huvud på väg åt fel håll men som Gud, till priset av ett yttersta offer, vill hjälpa till omvändelse och leda till frälsning, evig gemenskap med sig. Om människan bara tillåter Gud att göra det.
Dagens evangelieläsning är inledningen till det tal där Jesus karaktäriserar sig själv som den Gode herden, men först utifrån en annan bild: ”jag är grinden in till fåren”.
En forntida fårfålla var inhägnad av en stenmur för att nattetid skydda hjordarna från både rovdjur och tjuvar. Och den hade bara en grind. Så ser vi en bild av Kyrkan: en fålla i vilken den gudomlige herden vill ge skydd och vila åt de troende och där Jesus Kristus, här i meningen bekännelsen av tron på honom, är ingången.
Precis som fårfållans synliga stenmur, har Kyrkan sina synliga kännetecken. Ett utgörs av de sju sakramenten, med dopet som grundläggande, alla instiftade av Jesus Kristus själv för att bära hans gudomliga liv genom materia in i vår materia. För oss att bruka som vi har fått dem, inte manipulera i högmod att vi bättre än Herren vet hur de borde utformas. Ett annat synligt kännetecken för Kyrkan är Läroämbetet; Petrus, och hans efterträdare, och de övriga apostlarna, och deras efterträdare, i gemenskap med, samma tro som, Petrus. Dvs biskoparna i förening med påven, där präster och diakoner, vigda i den oföränderliga tron och ordningen från apostlarna, är medhjälpare.
Läroämbetet kan ses som ”grindvakten” som Jesus talar om och gett i uppgift att troget bevara, förkunna och föra vidare bekännelsen av den frälsande tron på honom, och på detta sätt öppna grinden, visa hur man kan komma in i den andligt skyddande gemenskap som är Kyrkans fålla. Alla är verkligen välkomna. Men inte på sina egna villkor, utan på Kristus villkor. De villkor som grindvakterna inte hittar på själva, utan som de tar emot av Kyrkan för att göra kända så att den som vill ska kunna bekräfta villkoren, helt fritt, i tro.
Grindvakterna har också en vidare uppgift: att delta i Kristus roll som herde. Som vi hörde släpper herden ut fåren och ”går … före dem”. Här kan vi se en bild av hur Kyrkan är pilgrimsfolket på väg till sitt eviga hem, i mission som är en del av den vägen, med herden som ombesörjer näringen på vägen, visar de gröna ängarna, den Heliga Eukaristin.
Prästämbetet utövar alltså uppgiften som grindvakt och med-herde åt Kristus, och dess förening med Herren i hans självutgivande tjänst åt fåren och hjorden manifesteras på ett unikt sätt av prästcelibatet. Ordenslivet – i kloster och i andra gemenskaper, kontemplativa och apostoliska – utgör vägmärkena och vägskyltarna, för hela hjordens färd mot helighet, när de evangeliska råden för alla kristna att forma sina liv efter, i efterföljelse av Kristus och hans värdeskala, levs som ordenslöften som synligt efterhärmar Kristus hela sätt att ordna sitt liv.
För att förstå vilken typ av kallelse vi har, en andlig till präst, ordensman eller ordenskvinna, eller ett liv med öppenhet för äktenskap och familj, behöver vi lära känna Herden och vad han vill med, för och genom var och en av oss; dvs bättre känna igen och höra hans röst som Jesus själv uttrycker det i evangeliet.
Det mest grundläggande sättet att göra detta på är med personlig bön, särskild som tyst närvaro inför Gud, även om den är kort, och som regelbunden kvällsreflektion över var Kristus har varit närvarande, och där jag har vandrat bort från honom, under min dag. Därutöver, att följa Jesus genom daglig evangelieläsning, även om den är kort, med en bra katolsk kommentar, och aktivt meditera över att vara med Jesus vid viktiga punkter i hans liv, med rosenkransen och på andra sätt. Men kanske finns det inget bättre sätt att på djupet lära känna Jesus, än att villigt acceptera att bära korset för sanningen i en värld som kommit på avvägar; avvägar inte bara där ute utan också, ja, faktiskt först, här hemma.
Oavsett vad den Gode herden kallar dig till kommer det att märkas att du känner honom, när du har tillbringat, och fortsätter tillbringa, tid med honom. Inte för din egen ära och inte på det sätt du väntar dig. Ofta inte ens på det sätt du förstår. Men på ett sätt som Gud väljer för att utbreda sin ära i världen och för att röra andra att gå in genom den enda grinden till ”liv i överflöd”.
Kanske blir det som för församlingen någonstans i England, som bjöd in en känd skådespelare att recitera några Bibeltexter på en församlingskväll. Skådespelaren reciterade alla möjliga texter. När han i slutet av kvällen sade att han skulle ta en till, bad de honom att ta Psalm 23, vår responsoriepsalm idag: ”Herren är min herde”. ”Det ska jag”, sade han, ”på ett villkor” – och nu pekade han på en äldre, rätt tystlåten mormor eller farmor med en rosenkrans i handen – ”att damen där bak reciterar den efter mig”. Han reciterade psalmtexten, och alla applåderade. Sedan reciterade hon den, och alla rördes till tårar. ”Vad var skillnaden?”, frågade kyrkoherden honom efteråt. ”Skillnaden”, svarade skådespelaren, ”är att jag känner till psalmen, men hon känner Herden”.
pater Thomas Idergard