Predikan 33 söndagen under året 2025

”Allt blir alls inte bättre bara om vi skärper oss"

Mal 4: 1-2; Ps 98; 2 Thess 3: 7-12; Luk 21: 5-19

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Apokalyps” associeras oftast med ”världens undergång”. Men översatt från grekiska betyder ”apokalyps” att avtäcka; förklara hur något egentligen hänger ihop.

I dagens evangelium avtäcker Jesus två viktiga händelser. Den ena bara några decennier efter hans himmelsfärd och alltså historiskt känd: templets förstörelse och romarnas jämnande av Jerusalem med marken, år 70 e Kr. Jesus refererar tydligt till Gamla Testamentets profetior inför den babyloniska fångenskapen mer än 500 år tidigare, för att säga att det som då följde på människors val att lämna Guds beskydd, nu ska hända med en än mer omvälvande andlig betydelse.

Genom att Kristus kropp är det nya och sanna templet, mötesplatsen mellan Gud och människa, och Jesus själv det slutliga offret för vår försoning med Gud för att Gud ska kunna gå i närkamp och utplåna döden för dem som tror, synliggör det gamla templets undergång Kyrkans tid, då tron på Israels Gud genom Kyrkan, det Nya och fullbordade Israel, ska spridas i världen. Och vi talar förstås inte om staten Israel som är en politisk ordning utan om frälsningshistoriens förbundsfolk, i och genom vilket Gud blir människa för att tala till hela världen.

Den andra händelsen som Jesus tal avtäcker har däremot inte inträffat ännu. Men i varje söndagsmässa påminner vi oss faktiskt om den när vi bekänner vår tro på att Jesus ”skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda”. Dvs att det ska komma en Domens dag, där Gud slutligt drar ett streck för all historia, genom att Jesus Kristus kommer tillbaka i tid och rum för att en gång för alla låta sin seger över ondskan på korset – den ondska som verkar i världen och i var och en av oss – uttryckas fullt ut i en förnyelse av allt, inklusive tiden och rummet som vi känner det: i en ny himmel och ny jord.

På Domens dag ska slutligen allt ont utplånas så att ”[v]arken rot eller gren blir kvar” som profeten Malaki uttrycker det i vår första läsning ur hans bok.

Kyrkan har aldrig vetat när Domens dag ska äga rum. Den kan komma i afton, till våren eller om 1000 år. För Jesus har faktiskt själv sagt att vi aldrig kan veta vare sig dagen eller stunden. Det gör inte ens FN:s klimatpanel, får man tillägga idag. Men tecknen på att Domens dag närmar sig kommer att vara sådana som påminner om den turbulenta tiden för den tidiga Kyrkan i samband med Jerusalems förstörelse, kristendomens spridning i Romarriket och de då inledda förföljelserna mot kristna.

Jerusalems tempel var för antikens judendom en miniatyr av kosmos. Dess förstörelse symboliserade därför sammanbrottet för den kosmiska ordningen, och framväxten av något nytt. Vi måste då idag komma ihåg att också den här världen, där vi finns och som vi ser som en självklar ordning, kommer att förgås. Vår del av den. Och som helhet. Den ”Kämpande” eller ”Stridande” Kyrkans begränsade tid är utmätt och ska, genom Guds slutliga ingripande, få ge plats åt den ”Segrande” Kyrkans evighet.

Ett skäl till att vi påminns om Domens dag utan några tidsangivelser, är att vi alltid ska vara beredda på den. Då ser vi också Uppenbarelsebokens målande beskrivningar av cykliskt upprepade vedermödor och förföljelser av kristna, som oavsett vad står fast vid tron, som en förstärkning av de tecken som Jesus nämner. Tecken som vill kalla oss till beredskap genom handling.

Att förföljas och förlöjligas för vår tro på Kristus är själva kvittot på att i en fallen värld stå för kallelsen till omvändelse och behovet av förändring och omvandling – inte hos ”andra där ute” utan först hos dig och mig här. Och omvänt, om vi skulle hyllas av alla, i synnerhet av de mäktiga och inflytelserika, eller bara avfärdas med en gäspning, måste vi självkritiskt fråga oss om vi tillräckligt lever det som är Kyrkans själva väsen, nämligen mission. Ett tankeexperiment att göra är följande: Om det vore kriminellt att vara kristen, skulle jag då bli åtalad?

Jesus varnar, som vi hörde, för att ”[m]ånga kommer att uppträda under mitt namn” för att vi ska välja rätt. Jesus beskriver förstås människans ständiga sökande efter hopp och tröst i världsliga ideologier och ledare – politiker, företagare, kändisar, aktivister, influencers eller vad det nu kan vara – bara lite varierande med tid och plats, och att människan ständigt sätter sin tillit till sin egen förmåga, sina egna skapelser.

Kära systrar och bröder, Jesus vill alltså att vi alltid ser Domens dag runt hörnet, till dess den slutligen är här. Varför är den då så skrämmande? Varför dessa dramatiska bilder? Är inte alltings slutliga fullbordande glada nyheter? Självklart. Men om Jesus Kristus är vägen, måste vi överge alla falska vägar; om han är sanningen, måste vi vända ryggen till alla falska eller otillräckliga sanningsanspråk; och om han är livet, måste allt annat ta andraplatsen. På basis av hur vi konkret låter Jesus vara vägen, sanningen och livet sker slutligen domen. Vår och hela världens.

Om vi alltså väntar på Herrens andra och slutliga ankomst måste vi nu ge allt i våra liv till honom och avsvära oss det som går emot honom och hans vilja, så som den på hans uppdrag uttrycks av den Katolska kyrkans bud. Mycket sådant gör ont. För vi har så mycket som vi vill ha samtidigt med, eller egentligen mer än, Jesus. Så många vägar, olika sanningar och varianter av liv att pröva. Att ge upp det, att sluta kompromissa, är alltid en försakelse som känns.

Jesus varnar oss därför att han inget hellre vill än att vi ska använda vår frihet till att säga ja till honom ensam, utan kompromiss. Och så ta emot den nya ordningen, den nya världen, redan nu, innan allt fullbordas. Möta morgonrodnaden i väntan på solljuset. Det är kärleken – viljan av vårt bästa för vår egen skull, skapade som vi är till hans avbild – som får Jesus att varna och förmana oss. Att inte göra det, vore att inte älska.

Kristen tro har inte plats för någon progressivistisk historiesyn, dvs en tro på att vi människor med en materiel, teknisk och social utveckling på något sätt bara skulle bli klokare av vår natur och inrätta allt på det allra visaste sätt; ja, skapa paradiset på jorden.

Vi människor är kloka men också fallna, och det fallna, som vi inte kan göra något åt på egen hand, utan behöver ta emot Guds helande för, begränsar vår klokskap. Våra tekniska framsteg kan göra mycket gott men inte ersätta behovet av sanning, godhet och skönhet. Kristen tro bär alltså på något mycket större, bättre och helt fullkomligt: hoppet om ett liv som inte går under av alltings förgänglighet, av vårt egengenererade mörker eller ens av döden. För den som tror på Kristus och väljer att leva den tron genom att tillåta Kristus förändra och verka i en inifrån. Så som han nu strax gör genom att komma till oss, sant och verkligt närvarande, i den Heliga Eukaristin. Amen.

pater Thomas Idergard