Predikan 28 söndagen under året 2025

Kurshelg för katolska ungdomsledare

"Med S:t Newman bort från liberal kristendom till sann tro och verkligt hopp"

2 Kung 5: 14-17; Ps 98; 2 Tim 2: 8-13; Luk 17: 11-19

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Gud som har skapat materien och är upphov till naturlagarna vet förstås hur materian kan omvandlas och naturlagarna användas fullt ut, för att säga något om sig. Därför kan Gud låta mirakel ske som med den arameiske, dvs hedniske, generalen, i vår första läsning ur Andra Kungaboken. Den kristna bekännelsen är att Gud är ”den ende Herren” som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Och att Gud, Varat, alltings grund och upprätthållare, var helt närvarande i personen Jesus från Nasaret. Jesus hade därmed möjlighet att utöva den gudomliga förmågan till mirakel inifrån skapelsen. Det Gamla förbundets profeter beskriver en kommande messiansk tidsålder, då Gud ska sända sin utvalde befriare genom vilken Israels tro ska nå alla folk. Denna ålder ska kännetecknas av helanden, som ögonvittnena i våra historiska källor, t ex i dagens evangelium, berättar att Jesus utförde. Med miraklen gör Jesus alltså anspråk på Messias-titeln, och ger den befrielse Messias ska komma med innebörden som Gud hade avsett men Israels profeter aldrig fullt ut förstått: en helt icke-politisk – till skillnad från vad människor väntade då, och än idag sätter sitt hopp till – men existentiellt radikal befrielse som förändrar allt i en människas liv och därmed i alla hennes relationer, och därigenom i världen. Och med Gud själv som aktör. Bara med miraklernas Jesus finns det hopp om något större än det vi kan uppfatta med våra sinnen, än det som våra begränsningar medger. Och bara om Jesus underverk är verkliga, historiska händelser kan vi lita på att de säger något om hur Gud vill omvandla också oss och vår tillvaro, två tusen år senare. Bara om de är verkliga händelser kan vi också förstå miraklen symboliskt. När Jesus botar fysisk spetälska på sin tid, dvs befriar människor från deras lidande och bokstavligt ger dem ett nytt liv, kan han också bota oss i vår tid från vår andliga och moraliska spetälska. Genom Jesus offerdöd och uppståndelse, erbjuds vi, i tro på honom, en väg ut ur det mörker och den död som arvsyndens Gudsfrånvändhet ger och in i Guds eviga gemenskap. Bara Gud kan besegra synd och död. Men bara en människa kan bära Gud i direkt konfrontation med den och göra andra människor delaktiga i segern. Och livet i den segern börjar redan nu, konkret med dopet. Som Aposteln Paulus underströk i andra läsningen ur Andra Timoteosbrevet är det precis detta som är evangeliet, det glada budskapet om en seger. Inget annat. Från det följer mycket: bön, liturgi, moral, arbete för rättvisa, engagemang för miljön osv. Men inget av det är i sig evangeliet. Så om ni som kristen förkunnelse hör sådant som ni lika gärna kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV; ja, då kan ni i alla fall vara säkra på en sak – ni har inte hört evangeliet! Evangeliet kan vi bara ta emot i tro. Tro är en hållning av tillit inför Guds närvaro. Den Helige John Henry Newman, den engelske 1800-talskonvertiten och senare kardinalen, som bara om några veckor formellt av påve Leo upphöjs till kyrkolärare, har bättre än många beskrivit hur vi med denna tillit samtycker till att ett påstående är sant: t ex Jesus gudomliga natur och mirakel. Trons samtycke är i sin form inte väsensskilt från annat vi har goda men inte alltid empiriska belägg för att hålla för sant. Som t ex att solen ska gå upp imorgon eller att vi alla ska dö en dag. Vi kan inte strikt bevisa det med vetenskapliga metoder men vi kan sluta oss till att det med stor sannolikhet blir så utifrån vårt sunda förnuft, det vi känner till om elementär astronomi och biologi och det vi observerat runt omkring oss osv. Dvs olika slags övertygelser som sammanfaller i en och samma riktning. Och vi kan därför leva med, ja, bygga våra liv på, samtycket med övertygelsen att det är så. Det här gäller också för antagandet om att det finns mänskliga rättigheter. Vi samtycker till att det är så utifrån ett antal resonemang men vi kan aldrig bevisa det genom experiment i laboratorier eller matematiska uträkningar. Den Helige John Henry Newman ställer detta ”samtycke till trons sanningar” mot det han kallar ”liberal kristendom”, som växte fram i hans samtid och har stort inflytande i kristenhet och samhälle idag. ”Liberal kristendom” utgår från antagandet att ingen religiös tro kan säga något sant eftersom allt är en fråga om tycke och känslor, och att en religiös uppfattning därför är så god som en annan, eftersom det saknas vetenskapliga, empiriska, belägg för allt. Det konkretiseras i uppfattningar som att ”det räcker med att vara andlig, man behöver inte religion” eller ”Kyrkan måste anpassa sin lära till vad människor vill höra”. Det här omvandlar tron till en subjektiv feelgood-känsla bland andra, som gör det egna egot till det man till slut tillber, Jesus till en snäll men missförstådd fredsprofet och Kyrkan till i sämsta fall ett slags andligt spa och i bästa fall till ännu en i raden av sociala hjälporganisationer. Och det riskerar att leda själar som kommit till tro och kyrka för mening och frälsning, bort från frälsningen och bara tillbaka till sig själva. Newman såg också hur detta skulle driva hela samhället i en riktning där individuellt självförverkligande, egenintresse och nytta blir meningen med livet. Dvs det vi i stor utsträckning upplever runt omkring oss idag; det som upphöjer arvsyndens fallna natur till ideal, och leder till både kollektiv och enskild, andlig spetälska. Kyrkan är inte en i raden av religioner. Genom Jesus Kristus ständiga närvaro i hennes sju sakrament och förkunnelse är hon Kristus kropp i världen, den synliga inbrytningen av heligheten i tid och rum, där Guds nåd, fria gåva av sig själv, flödar till oss för att vi, med vårt samtycke, ska låta den flöda vidare till en värld som behöver, inte feelgood och ”andlighet”, utan Jesus Kristus. Och i det har Jesus lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Ledarskap i Kyrkan, från ämbetsbärarnas till volontärernas, kan bara vara hållbart – dvs ständigt visa på målet och vägen – och helhjärtat – dvs ge hopp – om det bygger på, och ständigt vill uttrycka, denna insikt. Precis som en gång de botade hedningarna i första läsningen och i evangeliet – den ende som där återvände för att i handling uttrycka sin tacksägelse var ju inte en troende jude – har vi genom Jesus Kristus fått tillgång till Israels Gud; den ende Guden, som kallat oss till att våga lita, att våga samtycka. Låt oss därför lyssna till Jesus uppmaning att göra tacksägelsen för det till vår grundhållning i livet, oavsett allt annat. För finns den tacksägelsen verkligen där, kommer den att märkas av sig självt, och leda andra in i det nya, eviga livet och dess frid och glädje som, oavsett alla stormar och allt mörker runt omkring oss, består som en liten, flammande låga. Och en dag ska mynna ut i Guds fullständiga ljus. Amen.

pater Thomas Idergard