Predikan 27 söndagen under året 2025

”När du fullgör de kristna plikterna kan den lilla tron uträtta fantastiska ting"

Hab 1: 2-3, 2: 2-4; Ps 95; 2 Tim 1: 6-8, 13-14; Luk 17: 5-10

Kära systrar och bröder i Kristus,

I evangeliet bad apostlarna Jesus att ge dem större tro. Och Jesus svar är att apostlarna faktiskt ber om fel sak. De behöver inte större tro. De behöver använda den tro de redan har. Jesus slår därför ett slag för den lilla tron, av samma storlek som ett senapskorn – så litet något kan vara och synas utan mikroskop – vilket faktiskt kan förstås som en svag tro. Den är, hör vi, faktiskt tillräcklig för att uträtta fantastiska ting.

Den svaga tron är den som inte alltid lyckas leva fullt ut i våra gärningar; inte alltid förmår gå från ord till handling. Dvs en tro som lever men inte så fullständigt som den skulle kunna. Så är tron för de flesta av oss, på lite olika sätt. Det Jesus vill leda oss till är att vidga utrymmet för Gud att kunna arbeta mer, för större ändamål, genom och med oss och den lilla tro vi nu har.

Vi fokuserar många gånger lättare på vad vi tycker oss behöva – t ex mer tid, mer kunskap, mer mod osv – än betänker att Gud har gett oss vad vi faktiskt behöver för att börja tjäna byggandet av Guds rike, där Guds värderingar – inte våra mänskliga, för de är verkligen inte samma – är styrande. Vi har fått våra naturligaegenskaper och färdigheter, och vi får genom sakramenten den övernaturliga gåvan av delaktighet i Guds eget liv redan nu, dvs nåden, som rätt ordnar, stärker och fullkomnar allt det naturliga efter Guds, inte vår, plan. Att gåvan är ”övernaturlig” betyder inte att det handlar om science-fiction, utan att vi inte kan ge oss den själva.

Eller, för att tala med Aposteln Paulus i andra läsningen ur Andra Timotheosbrevet: Gud har genom dopet och konfirmationen – handpåläggningen – inte gett oss ”modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”. Att ge den levande tron mer plats i våra liv, i vad vi gör, så att den också bättre kan kommunicera med dem som finns runt om oss, är faktiskt sättet på vilket tron blir större, mer levande. Nyckeln är att vi förstår oss själva som vill vara Jesus lärjungar som tjänare. Med en sedvanlig rättframhet och tydlighet som vi inte är kallade att runda i kanterna eller tona ner, påpekar Jesus som vi hörde i evangeliet att det är ”det som åligger er”. Dvs det är vår plikt.

Det finns idag många ogrundade fördomar mot plikter. En är att de inskränker vår frihet. Men i verkligheten är det ju så att själva friheten – möjligheten att påverka det egna livet med egna, frivilliga beslut – grundläggs av en plikt: din förpliktelse att respektera min frihet.

En annan fördom är att Gud är den som vi har minst förpliktelser gentemot, för att Guds kärlek skulle betyda att Gud inte bryr sig. Men det är ju precis tvärtom, vilket Jesus hela gärning visar. Återkommande betonar Jesus att han enbart kommit för att uppfylla Faderns vilja, och manar oss till efterföljelse; visar att det är gentemot Gud som vi har våra viktigaste förpliktelser. Och inte för Guds skull, utan för vår skull. Från förpliktelserna gentemot Gud kan vi nämligen härleda och förstå våra förpliktelser gentemot andra och oss själva. Det är därför kärleksbudet börjar med kärleken till Gud. Vår vilja, stärkt och riktad av nåden, påminns alltså om vad den ska åstadkomma av de kristna förpliktelserna.

Men ska vi inte göra Guds vilja av kärlek? Är det inte vad nåden hjälper oss med? Absolut. Men vem säger t ex att en förälders entydiga förpliktelse att sörja för sitt barn inte skulle utföras av kärlek; viljan av barnets bästa för barnets egen skull?

De uttryckligt kristna plikterna, som t ex mässplikten på söndagar och budet att stödja sin församling, värnar det andliga behov som vi alltid aktivt måste tillåta Kristus att nära, när mer kortsiktiga men starka intressen, inifrån och utifrån, lätt kan få oss ur kurs p g a arvsyndens skada i oss. Förpliktelserna värnar alltså friheten i livet i dopet.

Vi måste också betänka att pliktmyntets första sida är förmånerna, privilegiet. Som katoliker är vi verkligen priviligierade. Det senaste av Kyrkans hittills 21 koncilier, Andra Vatikankonciliet, lär tydligt att den Katolska kyrkan är identisk med den kyrka Kristus grundade, och därför i sig bär frälsningens alla medel i deras fullständiga form, utan att på något sätt förneka det som kallas ”element av helgelse och sanning”[1], härledda ur Kyrkan, i andra kristna gemenskaper.

Detta katolska privilegium medför ett ökat ansvar, ja, fler plikter, för oss katoliker. Det är vi som borde stå längst fram i mission och evangelisation; frukta minst och offra mest. I vårt dagliga liv på jobbet, i skolan, i grannskapet, bland vänner. I vårt arbete för det gemensamma goda i samhället. Och i vårt stöd för den världsvida kristna missionen.

Den tro vi kallas att låta bli mer levande i oss, uttrycktes närmare i första läsningen ur profeten Habackuks bok, med hans klagan över babyloniernas förstörelse av Juda kungarike på 500-talet f Kr. Tron bevarar oss inte från lidande eller förvirring. Den tar inte bort våra kors. Tvärtom, den lägger ibland nya kors på oss när vi lider för sanningen om Gud och om människan. Den sanning alla kallas att söka, istället för det vi uppmanas att söka idag, nämligen bekräftelse. Men sanningen visar att vi redan är bekräftade genom att vara skapta som män och kvinnor till Guds avbild, och inbjuder oss till att bli ”slutbekräftade” som och med en uppståndelse som Kristus. All annan bekräftelse är flyktig, i många fall onödig och ibland direkt skadlig för vårt eviga väl.

Och Gud är aldrig långt från våra lidanden. Gud går med oss, konkret genom Kristus lidanden, och vädjar bara till oss att visa tillit, för ”troheten räddar” som första läsningen försäkrade. Kristen tro är inte någon världslig lyckofilosofi. Den är uthållig styrka, ”strength with length” som man säger på engelska, i tilliten till att den kärleksfulle Fadern har det slutliga kommandot.

Dagens responsoriepsalm sammanfattar hållningen med vilken vi fullgör våra förpliktelser gentemot Gud, så att vår lilla, svaga tro kan leva i allt fullare kraft: att ”höra hans röst” och inte ”förhärda … [våra] hjärtan”. Om vi bara litar på Guds visdom, kärlek och kraft som visas i Jesus Kristus kommer vi att vilja följa och lyda honom, genom att i hans Heliga Kyrka allt bättre försöka förstå och omfamna trons läror, bokstavligen ta emot hans gudomliga liv i sakramenten och bättre försöka agera på hans personliga kallelse av var och en av oss. För detta räcker vår lilla, svaga tro.

Med den hjälper Gud oss att flytta berg. Berg av synd, sorg och hopplöshet som genomsyrar oss och världen. För att leda oss hem, från exilen till Guds rikes frid och glädje; inom oss här i tid och rum, hur det än stormar utanför. Och fullbordat av honom i vår kroppsliga uppståndelse på den yttersta dagen. ”Troheten räddar”. Amen.

pater Thoms Idergard

[1] Lumen Gentium, 8