Predikan på Herrens Dops fest 2020

Predikan på Herrens Dops fest 2020

Jes 42: 1-4, 6-7; Ps 1-4, 9c, 10b; Apg 10: 34-38; Matt 3: 13-17

Den viktigaste dagen

”Glad jag städse (=alltid) vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn.” Så sjöng man i en psalm. Kan vi instämma i den? Är jag glad för att jag är döpt? Är dopdagen viktig? Den korta dop­cere­monin kan tyckas bara som en yttre ritual. Kanske var den vacker, men gjorde den nå­gon skillnad? På samma sätt kan Jesu dop tyckas vara en vacker händelse, men var den så viktig, jämfört med vad som sedan följde?

    Svaret är att Jesu dop redan innehöll allt det som sedan hände, som i ett frö. Evange­lis­ten framställer hans dop som en ingångsportal för hela hans liv, men redan portalen anty­der och innehåller allt det som skall följa. Johannes tvekade om att döpa Jesus, men fick svaret: ”så skall vi uppfylla all rättfärdighet”. Redan dopet innehåller Guds tanke med hela Jesu liv, att ge människan Guds rättfärdighet, som Paulus senare skall uttrycka det. Jesu dop avslöjar både vem han är och meningen med hans liv. I den tidiga kyrkan skedde ofta dop vid Trettondedagen då detta evangelium lästes. Jesu dop uppenbarar därmed också me­ning­en med det kristna dopet. 

    Jesus behövde inte döpas. Det skedde för att vi skulle förstå hans födelse. Han föd­­­des som ett män­­niskobarn, för att vi skulle födas som guda­barn. Denna nya födelse sker i det heliga dopet. Dopet renar människan från hennes synder och föder henne till ett nytt liv, det liv som Kristus förde till jorden för att ge männi­skan. Därför utropar psalmen: “Glad jag städse vill bekän­na, jag är döpt i Jesu namn”.

    Evangeliet målar en bild för våra ögon, en ikon. En ikon är inte som ett fotografi, en bild som vi betraktar och möjligen kan minnas. När kyrkan och den troende betraktar och ber inför ikonen, ger den ifrån sig ett ljus som påverkar betraktaren. Betraktaren påverkas och präglas av det som ikonen framställer.

Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min äl­skade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Ordet up­pen­barar den intima enheten mel­lan Fadern och Sonen. Fadern har gett allt sitt till Sonen. ”Allt mitt är ditt.” Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med Andens olja, som är ”glädjens olja”. Sonen har sin glädje i att göra Faderns vil­ja. - Betraktaren ser med trons öga rakt in i den helige Tre­enigheten. Det är bildens första dimension.

Dess andra dimension är att händer något på vår ikon. När Jesus stiger upp ur vattnet öpp­nar sig himlen och rös­ten hörs. I kyr­kans liturgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan sjung­er om hur "Herrens röst hörs över de stora vattnen". Hon minns hur Guds Ande i be­gynnel­sen svävade över kaosvattnen för att fram­bringa kosmos. Nu har Ordet blivit män­niska och vattnen skall hel­gas för att frambringa nya människor och en ny skapelse. "Vat­tenkällorna helgades" och "en flod rinner fram som ger glädje åt Guds stad". Kyr­kan ser hela fräls­ningen sam­lad och förtätad i Jesu dop. "Förunderliga mysterium: idag avtvår univer­sums Skapare våra synder i Jordan." Själva påsken föregrips. På östliga iko­ner ser man So­nen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig om­famnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jor­diska mor. Skaparen stiger in i skapelsen för att helga och för­vandla den.

Därmed anar vi bildens tredje dimension, vad som är avsikten med Jesu dop. Det ser vi i den som betraktar och låter sig präg­las av bilden. Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi döptes i Fa­derns och So­nens och den helige Andes namn. Dopkan­di­da­ten ”stiger in” i Jesu dop. Den döp­te omsluts och genom­trängs av det som ikonen up­penbarar. Det som hände en gång på vår dopdag måste vi ständigt betrakta och påminna oss. Det är ju den dag då vi steg in i det nya livet. Vi påminns om det varje gång vi renas av det hel­gade vattnet vid kyr­kans port. Eller när mässan inleds med vig­vattenbestänk­ning. Eller vid de andra sakramenten. Vi på­minns om det när vi fortsätter att betrakta bil­den och hör rösten, ser vattnet och känner ol­jan.

Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det och glömde det aldrig. Han var det från början, när Anden sänkte sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har dåligt minne. Vi lyssnar gärna till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Be­nedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främ­mande röst som ropar. Sonen lär oss att sä­ga: ”Fader vår”. Dia­logen pågår hela tiden. Kyrkan och varje troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hen­nes öra och i hen­nes hjärta. Vår ikon talar till den som betraktar iko­nen och lyssnar: ”Du är min älskade son, min älskade dot­ter”.

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, dels något som ger liv. Något måste dö. Synd kallas det. Om synden får det sista ordet dras hela männi­skan ner i döds­riket där mör­ker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskom­råde heter omvän­delse och bot­gör­ing. Jesus ställde sig själv i raden av botgörare. Skulle då vi va­ra för stora och stolta för att gå den vägen? 

Men vår ikon stannar inte i de djupa vattnen. Jesus stiger ”ge­nast upp ur vattnet”, som renar och nu blir en källa till liv. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp under en öpp­nad himmel. Det förvandlar också blicken hos den som betraktat ikonen. Betraktaren ser skapelsen med nya ögon. Liturgin, som ser med kon­templativ blick, såg att också skapel­sen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besitt­ning. ”Jor­dan hejdade sitt lopp, vattnet skälv­de och upp ur flo­den steg den nya ska­pelsen.”  

Oljan – Kyrkan använder ofta olja, vid dop, konfirma­tion, prästvigning, sjuksmör­jelse och olika vigning­ar. Oljan tränger in. Den mjukar upp, botar och helar. Oljan blir ett med den kropp som smör­jes. An­­den sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna olja kal­lar han Hjälparen. Av något har blivit Någon som tar sin boning i den smor­de. Anden är den troendes intimaste vän. Tyst och stilla i hennes innersta. Aposteln talar om den som en in­re smörjelse, eller som ett ljus som lyser upp hans hjärta. Ibland gör Anden sig hörd. Inte som skri eller rop på gatorna, snarare som en lågmäld rådgi­vare. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om lärjungen under prö­vo­tider varken hör el­ler erfar, så är Anden i hennes innersta hela tiden. Je­sus säger: ”För­bli i mig, så blir jag kvar i er.”

     Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av Sonens person och verk genom den helige Ande, denna bild fullbordas i den som betraktar bilden och låter bilden fullborda sitt verk.

     Människans dopdag når sin fullbordan enligt apos­telns ord: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och sam­ma avbild; vi förhärligas av denna här­lighet som kommer från Herren, An­den”.

      Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar