Predikan Herrens Dop 2023
Jes 42: 1-4, 6-7; Ps 1-4, 9c, 10b; Apg 10: 34-38; Matt 3: 13-17
Det förtätade ordet som bild
Vi har firat Jesu födelse och kallade det nyfödda barnet ett ”förtätat ord”. När Jesus i dagens fest låter sig döpas av Johannes i Jordans vatten målas snarast en bild för våra ögon, en ikon. Inte som ett fotografi, som fixerar något förflutet. Ikonen ger ifrån sig ett ljus som påverkar betraktaren. I väst är vi vanare att tänka så om Guds Ord. När vi läser och lyssnar, talar ordet till oss. Ikonen kan kallas ett ord som blivit bild. Med samma syfte, att förvandla dem som betraktar bilden.
Jesu dop står som en portal i evangeliet. Den rymmer inte bara Kristi person och hela hans verk. Den heliga Treenigheten uppenbaras, och en ny skapelse skymtar fram.
Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Vi ser och hör den intima enheten mellan Fadern och Sonen. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig”, skall Jesus säga senare. Fadern har gett allt sitt till Sonen. Sonen har sin glädje i att göra Faderns vilja, ty Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med Andens olja, som är ”glädjens olja”. Med trons ögon ser vi rakt in i den helige Treenigheten.
Samtidigt händer något på vår ikon. När Jesus låter sig döpas och stiger ner och sedan upp ur vattnet öppnar sig himlen och rösten hörs. I kyrkans liturgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan läser och sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen”. Hon minns hur Guds Ande i begynnelsen svävade över kaosvattnen för att frambringa kosmos, Guds goda ordning. Nu har Ordet blivit människa och vattnen skall helgas för att frambringa en ny skapelse. ”Vattenkällorna helgades” och ”en flod strömmar fram som ger glädje åt Guds stad”. På östliga ikoner ser man Sonen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jordiska mor. I en antifon föregrips själva påsken. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Kyrkan ser hela frälsningen föregripen, samlad och förtätad i Jesu dop.
Därmed ser vi också avsikten med Jesu dop. Avsikten för dem som betraktar och låter sig präglas av bilden. Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi döptes – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan var det vanligt med dop i samband med denna högtid. Dopkandidaten ”stiger in” i Jesu dop. (Som när barnen i C.S. Lewis barnböcker stiger in i ett skåp och går ut i en annan värld.) Den döpte renas och helgas av det som ikonen uppenbarar. – Idag påminns vi om det när vi hör rösten, ser vattnet och känner oljan.
Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det hela tiden. Han var det från början, sedan Anden sänkt sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har dåligt minne och är lättlurade. Vi lyssnar till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten kallar på Adam och Eva när de gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Benedictus som första ord i sin regel. Mästaren, Sonen, lär oss att säga: ”Fader vår.” För att dialogen skall pågå hela tiden. Den troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hennes öra och i hennes hjärta: ”Du är min älskade son/dotter”.
Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, dels något som ger liv. Något måste dö. Det kallas synd. Om den får råda dras hela människan ner i dödsriket, där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse och botgöring. Jesus har själv ställt sig i raden av botgörare. Skulle då vi, Adams barn, vara för stora och för stolta för att gå den vägen?
Vår ikon rymmer en rörelse. Jesus stiger först ner i och sedan upp ur vattnet, himlen öppnar sig och Faderns röst hörs. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp under en öppnad himmel. Det förvandlar också synförmågan hos den som betraktat ikonen. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, upptäcker att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besittning. ”Jordan hejdade sitt lopp, vattnet skälvde och upp ur floden steg den nya skapelsen.”
Oljan – Kyrkan använder olja, vid dop, konfirmation, prästvigning, sjuksmörjelse och olika vigningar. Oljan tränger in. Den mjukar upp och helar. Oljan förenar sig med den kropp som smörjes. En bild för Anden som sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna Ande kallar han Hjälparen. Av något, oljan, blir en Någon, som tar sin boning i den smorde. Anden blir den döptes intimaste vän. Tyst och stilla i hennes innersta. Aposteln talar om den som en inre smörjelse, eller som ett ljus som lyser upp hans hjärta. Anden blir en lågmäld rådgivare i samvetet. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om vi under långa tider varken hör eller erfar, så är han i vårt innersta hela tiden. Jesus säger: ”Förbli i mig, så blir jag kvar i er.”
Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av Sonens verk genom den helige Ande, denna bild fullbordas i den människa som betraktar bilden och låter den fullkomna sitt verk.
Vi firar det i den heliga eukaristin, där Anden kommer över de framburna gåvorna för att förena sig med och fullborda sitt verk i de döpta. Aposteln Paulus säger: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.
Må kollektbönen bli vår egen bön och vägvisare: ”Låt honom, som till det yttre blev som en av oss, förvandla vårt inre till sin bild och likhet”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
