Predikan 3 söndagen i fastan 2024

2 Mos 20: 1-17; Ps 19: 8-11; 1 Kor 1: 22-25; Joh 2: 13-25

Hjälpmedel mot mänsklig vanmakt

Det var ingen torr akademisk föreläsning den gången i templet. Men heller inte något överilat känsloutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlade pengar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Jesus driver ut både bo­skap och köpmän. Han renar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en sa­lu­hall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som skul­­­le vara uteslutande ett bönens hus.

Denna lidelsefulla handling är en sammanfattning av hela hans livsverk. Han renar det gamla förbundet med dess tempel. Denna lidelse skulle förtära honom, som re­dan profeten hade förutsagt. Och han lät sig förtäras, när han offrade sitt eget liv. Det offer ur vilket det på tredje dagen uppstod ett nytt tempel, hans uppståndna och för­härligade kropp.

Det gäller inte bara kyrkan som helhet. Det gäller också lärjungen och hans hjär­ta. ”Guds tempel är heligt och ni är det templet,” säger aposteln. Hjärtat är inte platsen för det mångahanda, för orena, världsliga tankar och bekymmer. Hjärtat är en helig plats, ett rum för goda tankar, för bön och tillbedjan av Kristus den ende Konungen. Enligt den helige Benedic­tus blir vi bönhörda genom hjärtats renhet och förkrossel­sens tårar. Lidelsen för hjär­tats renhet var drivkraften för de första munkarna. Men det gäller alla, inte minst nu i fastetiden, då vi, enligt munkfadern, skall bevara vårt liv i största renhet.

Kollektbönen gav oss tre botemedelför att vi skall komma ”ut ur vår mänskliga van­makt”, tre hjälpmedel för att rena hjärtat och återvinna den andliga glädjen: bön, barm­­härtighet och bot.

Bön –När människan lockas ut i det mångahanda, fastnar i upprördhet över det onda eller dras ner i bedrövelse och uppgivenhet, då säger kyrkans andliga erfaren­het: ta ett fast tag i bönens vapen och släpp det inte förrän hjärtat renats och friden åter­vunnits. Bed som du kan! Någon beprövad bön eller bara ett bönerop. Var du än befinner dig. Bed ivrigt och uthålligt, uppriktigt och av ditt innersta. ”Inte med hög röst, utan med tårar och av hjär­tat."

I förväg, medan det ännu är bekymrat eller mörkt, kan bönen tyckas fåfäng och hopp­lös. Människan är ombytlig och obeständig. Känslorna allra helst. Därför måste hon an­vända sin vilja och praktisera sin tro, göra erfarenheten på nytt. Först när hon ber, när hon använder redskapet, förstår hon vilken kraft bönen rymmer. Bönen har sin kraft från Kristi kors. Aposteln talade om den korsfäste som en ”Guds kraft och Guds vishet”. Vä­gen in i detta kraftfält är åkallan av Jesu namn. ”Var och en som å­kallar Herrens namn skall bli räddad”. Bönen är medicin mot bekymmer och bedrö­velse. Den öppnar vägen till glädje och frid.

Det andra verktyget är barmhärtighet– Det som gör bekymmer och bedrövelse till ett trångt fängelse är dess egocentricitet, dess kretsande kring människan själv. Guds heli­ga bud befaller oss att älska vår nästa, att visa den behövande barmhärtig­het. Det är både ett gudomligt bud och en hälsosam medicin. Kärleken till nästan le­der människan ut ur själviskhetens trånga fängelse. Är du vred på din bro­der – för­vandla vreden till bön. Bed, särskilt för din fiende. Löna ont med gott! Är du bedrö­vad, sitt då inte kvar i det fänge­l­set, utan besök den sjuke, trösta den sörjande, mätta den hungrande, visa din nästa saklig omsorg och barmhärtighet. Förbered ett gene­röst offer i Palmsöndagens faste­insamling. Aposteln säger att Gud älskar en glad gi­vare. Också i budet att ge ryms en gåva.

Det tredje verktyget, omkvädet under fastetiden, heterbot – omvändelse, sinnes­ändring, att vända om till Gud. Affärsmännen i templet hade lockats av mam­mon och denna världens glit­ter. Men glada var de sannolikt inte. Varje syndare har lockats vil­se och förlorat gläd­jen. Den för­lorade sonen kom till besinning. Fadern tog emot honom med öppen famn och dukade glädjens gästabud. Detta är en bild för varje omvändelse. Botens, omvändelsens väg till glädje och frid. Att komma till be­sinning är att komma till sig själv och se att jag har missbrukat min frihet, låtit mig förföras, lockats bort från förtroendet och lydnaden för Gud och hans heliga bud. Hon ångrar och sörjer över sin synd. Den­na sorg är salig, till skill­nad från den dystra sorgen och det ständiga ältandet.

Besinningen och sorgen leder till handling. Till omvändelsen hör viljan att bryta med synden och en sund föresats att hålla Guds och Kyrkans heliga bud. Det märk­liga är att också botgöring är förenat med glädje. Dessutom öppnar den väg till att bejaka lidande och svårigheter som en del i Jesu efterföljd.

Guds barmhärtighet är större än våra synder. Förlåtelse framstår för den obotfär­dige som en självklarhet. Men när det blir allvar, inser vi att förlåtelse är ett hisnan­de underverk. När vi gör bot, får vi erfara att Herren också tar synden i sin tjänst, så att vi kan se med mildhet också på våra egna felsteg. Att också synden infogas i det liv, där vi får tacka för allt. Så att vi på påsk­natten kan sjunga om den saliga skulden.

Kära vänner låt oss be, öva barmhärtighet och göra bot. För att kunna fira påsk i hjärtats glädje.

Amen.

pater Ingmar Svanteson