Kortpredikan 7 april 2022
1 Mos 17: 3-9; Ps 105: 4-9; Joh 8: 51-59
Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det förbund som Gud ingick med Abraham.
Han fick löftet att bli ”fader till många folk”. Det skulle vara ett ”evigt förbund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geografiskt land. Jesus skall kalla det ”Guds rike”. Dess förgård är den heliga Kyrkan.
Jesu anspråk är hisnande. Judarna tar anstöt och frågar: ”Skulle du vara större än vår fader Abraham?”
Jesus viker inte undan utan tar själva Gudsnamnet i anspråk: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till”.
Konfrontationen är ofrånkomlig. De tar upp stenar för att kasta på honom, men Jesus lämnar dem.
Konfrontationen pågår genom hela historien och i detta nu. Också i den heliga kyrkan. Mitt i de otaliga försöken till dialog och förnuftiga samtal.
Abraham jublade över att han skulle få se Kristi ”dag”. ”Han fick se den och gladde sig.”
Uttrycket ”min dag” syftar på Abrahams beredskap att offra sin son Isak, och hur han ”fick tillbaka” honom. En profetisk antydan om hur Fadern överlämnar sin Son till döden och får honom tillbaka i uppståndelsen.
Vi har ännu större anledning att bäva och jubla. Vi får se ”Kristi dag”, hans död och uppståndelse, i den heliga eukaristin.
Också i det egna hjärtat pågår konfrontationen, när vi avvisar hans anspråk och föredrar något framför kärleken till Kristus. Om så bara i tanken. Jesus ”lämnar” oss.
”Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv.”
pater Ingmar Svanteson
