Kortpredikan 31 juli 2019, S. Ignatius av Loyola, präst

2 Mos 34:29-35; Ps 99:5-7,9; Matt 13:44-46

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. 

Paulus skall senare säga att strålglansen från Mose an­sikte var övergående bredvid den glans som strålar från Kristi ansikte.

Cassianus säger att silver bleknar bredvid guld, guld bredvid ädel­stenar och ädelstenar bredvid den äkta pärlan.

Mannen i liknelsen sålde allt vad han ägde för att komma i besitt­ning av pärlan.

Ignatius lärde sig genom erfarenhet att skilja mellan andar­na. Han upptäckte hur riddarromaner påverkade honom, i jämfö­rel­se med böc­ker om Kristi och helgonens liv. Romanerna kunde vara spännan­de för stunden, men lämnade en fadd efter­smak. Det första be­ha­get övergick i leds­nad, missmod och leda.

Helgonens liv var ofta rejält kräv­ande, men de gav en an­nan ef­ter­smak: frid och glädje. Och den glädjen vara­de. Denna erfaren­het lärde honom att skilja mellan andarna. Av frukten känner man trädet.

Benedictus säger att sysslolöshet är själens fiende. ”Där­för bör bröder­na på bestämda tider ägna sig åt arbete med sina händer, likaså åt and­lig läsning på bestämda tider.”

Vad behövs mera i vår tid, än gåvan att skilja mellan andarna? Det kan tyckas omöjligt för den enskilde att se klart, men både Ignatius och Be­nedictus ger oss praktiska verktyg.

Var noga med vad du utsät­ter din odödliga själ för! Ingen kan väg­leda sig själv. Sök hjälp och råd hos den som lever i lydnad för Kyrkan och har erfarenhet.

Ignatius: Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudom­lige mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson