Kortpredikan 31 december 2022
1 Joh 2: 18-21; Ps 96: 1-2, 11-13; Joh 1: 1-18
”Detta är den sista tiden.”
Johannes skriver det i sitt brev. Att vi hör det på årets sista dag betyder inte att det syftar på de timmar som är kvar av år 2022. Inte heller på någon särskilt dramatisk tid i människans historia som väckt frågor om just den tiden skulle vara den sista.
Den ”sista tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”. En ”tid” som bara inträffar en enda gång i människans historia.
Denna ”sista tid” tycks ha en motsvarighet, en ’första tid’. I sitt evangelium talar Johannes om ”begynnelsen”, då allt skapat blev till. Före denna ’början’ fanns bara Gud. Inte ens ”tid” i vår mening fanns.
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det.”
Men nu har något avgörande hänt i den skapelse som blev till. Det ”Ord” som ”fanns hos Gud” och som ”var Gud” steg in i tiden. Gud blev människa i Jesus av Nasaret, vars födelse vi firar. – Det är ankomsten av detta Ord som gör tiden till ”den sista tiden”.
I en antifon om Ordets födelse av en jungfru sjunger kyrkan: ”Aldrig har något sådant hänt tidigare, aldrig skall det ske igen”. Det är denna unika händelse som gör den tid vi lever i till ”den sista tiden”, den yttersta och unika.
Det gör all tid mellan Kristi födelse och hans återkomst till ”den sista tiden”.
Andra händelser i historien kan förändra människans villkor på ett till synes dramatiskt sätt, men när tiden går upptäcker människan att ”ingenting är nytt under solen”. Det ”nya” förlorar snart sin första fascination.
Människans största blindhet består i att hon inte ser att det verkligt avgörande redan har skett. ”Hans egna tog inte emot honom.”
De som tar emot honom föds på nytt och lever redan i ”den sista tiden”.
Hon får steg för steg del av Ordets fullhet, av ”nåd och åter nåd”.
”Detta är den sista tiden.”
pater Ingmar Svanteson
