Kortpredikan 28 november 2019

Dan 6: 11-27 Till Dan B: 45-51; Luk 21: 20-28 -

 Daniel i lejongropen - en förblivande verklighet.

De svartsjuka och intrigerande hovmännen vill få Daniel på fall. De

”grä­­ver en grop för and­ra, men faller i egen fälla.” (Ps 7:16). Ondskan drar straffet över sig själv.

Att också de ondas familjer straffas blir en bild för att inga ondskans ättling­ar kan hämnas i framtiden. 

Daniel kan inte skadas av något. Lejonens gap var tillstängda av en utsänd äng­el. Änglarna är i tjänst för Guds eviga san­ning. Daniel stod under den eviga lagen, starkare än någon av männi­skor stif­tad lag.

Daniel bad, tre gånger om dagen. Det betyder hela tiden. Inte minst när hoten närmar sig.

I den yttersta tiden skall hedningarna gripas av ångest och råd­lös­het. Himlens makter skall skakas.

Jesu ord får inte förväxlas med föränd­ringar i natur och klimat. Jesus varnar för dem som ropar: ”Här är det” eller ’nu är det’. Vi vet att vi inte vet när detta skall ske.

Människosonen, som inte har tagit makten men har fått den, har sista ordet och skall till slut komma med makt och härlighet.

Det är lätt att bli "hed­ning" i sitt inre, att ockuperas av denna värl­dens tänkesätt. Daniel höll fast vid bönen och förbundet.

Genom bön hålls hjärtat rent för onda och förlam­an­de tanker. Den kos­miska kampen utspelas i hjärtat.

Den som ber får ett löfte: "Räta på er och lyft era huvu­den, ty er befri­el­se närmar sig".

Kyrkan uppmanar oss till detta i varje eukaristi: ”Upplyft era hjär­tan”.

Eukaristin är bön som ger bönhörelse: ”Välsignad vare han som kom­mer”.

Och kraft att växa i det stabila hoppet ”till dess du återkommer i härlig­het”.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson