Kortpredikan 22 januari 2024

2 Sam 5: 1-7, 10; Ps 89: 20-22, 25-26; Mark 3: 22-30

David blir smord till kung och ledare för alla Israels stammar. Den nya huvudstaden blir Jerusalem. Herren är med honom. David personifierar de tolv stammarnas enhet.

Jesus anklagas för att vara besatt. Han ber dem tänka efter. Hur kan han driva ut Satan, om han själv är besatt av honom? Ett rike som är splittrat kan ju inte bestå.

De skriftlärdas anklagelse är mera än en förolämpning. Med sin beskyllning stänger de dörren för den gåva Jesus vill ge dem. Att häda den helige An­de är att samtidigt avvisa förlåtel­sens gåva.

Splittring är ett hot mot den gåva som Gud ger genom sin kyrka, enheten.

Det gör splittring långt allvarligare än man vanligen tänker. (Det handlar här inte om den goda mångfaldens rikedom. Splittring är något annat än mångfald.) Splittring är att sabotera en av Guds största gåvor, enheten, jämförbar med förlåtelsen.

Därför är ansvaret på den som har ledningen så stort, både i Kyr­kan och i klostret. Därför är olydnad och ”privata” projekt mer än en moralisk fråga. Därför är ”nya församlingar” i grunden otänk­ba­ra. Splittring saboterar Guds gåva, enheten, både i Kyrkan och i klostret.

Det hela koncentreras i eukaristin. Klassisk teologi säger att eu­ka­ristins frukt är – enhet.

I varje mäs­sa ber vi därför om Kyrkans enhet. Den enhet som vi tror finns i den katolska kyrkan är en frukt av denna bön. Därför är bönen om enhet mellan alla döpta avgörande.

Bönen och värnandet om enheten är vårt ansvar. Enhetens gåva kan bara Gud ge.

pater Ingmar Svanteson