Kortpredikan 20 januari 2022
1 Sam 18: 6-9; 19: 1-7; Ps 56: 2-3, 9-13; Mark 3: 7-12
”Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen.”
Så sjunger kvinnorna när filistéerna var besegrade efter Davids seger över Goliat. Den andliga fienden får ett gyllene tillfälle att fresta Saul med avundens gift. Han lockar Saul att se ”med onda ögon på David”.
Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är ett gift. När människan ger efter för frestelsen blir det synd. Det började med Kain.
Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag, trots att Jonathan därmed kan förlora sin naturliga rätt att efterfölja som Saul kung.
Jonatan talar för sin vän och får Saul att lyssna. Åtminstone en tid. Han öppnar ögonen för kungen. När David slog Goliat blev det en seger för hela Israel. Sauls egocentriska avund gjorde honom blind för det gemensamma goda i mångfald och olikhet.
Detta fortsätter i kyrkan när olika gåvor och tjänster ställs i enhetens tjänst och blir helheten till nytta och glädje.
Botemedlet mot avund är att tacka för och glädja sig över den andres gåvor. Då blir de andras gåvor också mina. De andra lemmarna i kroppen är ju också mina lemmar.
Benedictus säger att bröderna skall få olika mycket av förnödenheter, allt efter vars och ens behov. Men han tillägger en varning. Den som får mindre varnas för att bli bedrövad och avundsjuk, och den som får mera varnas för att förhäva sig.
”Så skall alla lemmarna leva i frid.”
Ekumenik börjar i den egna familjen, i den egna församlingen.
pater Ingmar Svanteson
