Kortpredikan 2 maj 2025, S. Athanasios, biskop och kyrkolärare
Apg 5: 34-42; Ps 27: 1, 4, 13-14; Joh 6: 1-15
S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud blivit människa. Han tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro.
Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett hade människan inte kunnat förvandlas och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.
Men sedan Gud antagit vår kropp och med den kroppen dött och besegrat döden, har döden inte längre den avgörande makten över människan.
Arianismen, som förnekade Kristi Gudom, dyker upp i ständigt nya varianter. Jesus reduceras till profet, föredöme eller terapeut.
Det är ingen tillfällighet att Athanasios också skrev biografin om S. Antonios, munkväsendets fader, som påverkat och präglat klosterlivet i både öst och väst.
”Det är genom vår Herre Jesu nåd som vi blir frälsta”, men nåden slår inte ut människans frihet. Hon kan hela tiden handla annorlunda: låta sig fångas av klagan, självömkan och klenmod, dra sig undan...
Låt oss ta hela tron i besittning, den tro som den helige Athanasios gav sitt liv för.
Tron behövs också när vi hör om brödundret.
Vi som ”sett i facit” vet att brödundret pekar mot den heliga eukaristin, trons och påskens sakrament. Tron lär oss att brödundret pekar fram mot ”odödlighetens läkemedel”.
Likväl kommer vi ibland i situationer som upprör och kanske väcker ursinne. Detta följs, som den bittra erfarenheten vet, av uppgivenhet och tomhet. Gamaliels råd räcker ett första stycke: ”Tänk er för”.
Jesus ger oss ännu ett råd, i handling. Det står att han ”drog sig undan till berget igen, i ensamhet”. Den ensamheten rymmer hans innersta hemlighet och gemenskap med Fadern.
Vi behöver renas och luttras för att upptäcka skillnaden mellan egna ”påfund och verk” och det som är ”från Gud”. Därför följer vi Jesus in i hans ”ensamhet”, som är gemenskapen med Fadern, genom Anden.
pater Ingmar Svanteson
