Kortpredikan 18 juli 2019

2 Mos 3:13-20; Ps 105:1, 5, 8-9, 24-27; Matt 11:28-30

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob.

Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller mänskliga tankar om Gud, inte heller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är alltings Skapare och Herre, den en­de sanne Guden. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.

Det är denne Gud som griper in och befriar det utvalda folket från dess förslavande ok. Denna befrielse pekar fram mot sin egen full­bordan, Kristi död och uppståndelse. Han är den nye Mose, som samtidigt är mer än Mo­se.

På en rad ställen i evangeliet identifierar han sig med den Gud som uppenbarade sig i den brinnande busken. ”JAG ÄR vägen, sanningen, livet, ljuset, uppståndelsen, den gode herden…”

I dagens avsnitt säger han: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Hans ärende och vilja är att befria alla från människans verkliga förtryckare, synd, djävul och död. Det vore grav förmätenhet, om det inte vore sant, om han inte vore ett med den som ”ÄR”.

Han uppmanar människan att ta på sig hans ”ok” för att få del av hans ”vila”. Lärjungen befrias steg för steg genom att bära hans ”ok”, hans kors, och lära av honom.

Hela Benedictus regel är en utläggning av detta ord. Det kulminerar i den befrielse som ges den ödmjuke.

Jesus säger att hans hjärta är milt och ödmjukt. Den milda kraften rann fram ur hans hjärta på korset.

Eukaristins offer, Jesu öppnade hjärta, ger både vägledning, kraft och vila.  

Ödmjukhetens väg i Kristi efterföljd är vägen till vila.

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson