Kortpredikan 1 mars 2023

Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg. Jesus säger att folket inte skall få något annat tec­ken än ”Jona-tecknet”.

Vi hör ingenting om några särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att full­göra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skul­­le förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.

Det finns något enkelt, renhjärtat, och kraftfullt i deras reak­tion.

De ropade till Gud med all makt och vände om från den onda väg de hade gått. Är det inte det som ofta saknas?

Omvändelsens hemlighet skymtar fram. Omvändelse som svar på ett gu­dom­ligt initiativ.  

Det första steget kan vara insikten att vi inte vet vad omvändelse är. Också omvändelse har sitt upphov i Gud. Låt oss be om öppna öron för detta gudomliga initiativ.

Men då blir följden hisnande. Folkets omvändelse tycks ha förändrat Gud själv och hans planer att förstöra staden. Det står att ”Gud ångra­de sig”. Egentligen en omöjlig­het. I varje fall kan det inte ske som en följd av mänsklig manipulation.

Men om omvändelse ytterst har sin källa i Guds kärleksfulla vilja att dra oss till sig, men denna vilja ”behöver” människans samverkan, då skym­­­tar en förklaring. Gud ”väntar” på människans samverkan.

Låt oss be om öppna sinnen också för detta mysterium. Vill jag egentli­gen bli omvänd? Utan egna villkor?

Gud vill ingenting högre än att ge oss liv, men hindras av människans ovilja.

”Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud.”

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson