Predikan 27 söndagen under året 2025

Hab 1: 2-3; 2: 2-4; Ps 95; 2 Tim 1: 6-8, 13-14; Luk 17: 5-10

Kära bröder och systrar,

idag talar Herren till oss om den sunda förkunnelsen, alltså om det vittnesbörd om Herren Jesus som går ut ur dem som är särskilt kallade att förkunna Ordet och förklara det. Paulus säger till sin medarbetare Timotheos: ”Du skall blåsa i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade händerna på dig” (1:6). Det framgår av hans brev att förkunnelsen är sund, alltså fri från synd, bara genom den helige Ande. Förvisso är den Helige Ande given åt alla som mottaget dopet. Jesus har ju sagt till Nikodemos, ”Den som inte blir döpt i vatten och helig Ande kan inte se Gud” (Joh 3:3). Genom Anden lever alla de troende i Gud och Gud i dem. Men förkunnelsen fordrar apostlarnas handpåläggning och en särskild nådegåva. Prästerna lägger ju händerna på de döptas huvuden vid konfirmationens sakrament, för att de skall bli Kristi lärjungar och vara hans vittnen, medan den döpte och konfirmerade som kallats till en särskild tjänst i Kyrkan, tar emot en särskild nådegåva av biskopen som är en efterträdare till Kristi egna apostlar. Det är så Kyrkan växer och har framgång.

Sedan måste förkunnelsen vara trovärdig, god och uppbyggande. Det är vad som menas med ”sund”. Den är som solljuset och vattnet för allt som växer på jorden. Var och en som fått kallelsen har ett desto större ansvar.

De som vigts till denna tjänst i Kyrkan måste ha en levande tro. Jesus säger till lärjungarna, de framtida apostlarnas efterkommande i kärlekens tjänst: ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet”. Tro är alltså det allt avgörande. Det visade sig också att den tidiga Kyrkans tro var ett sådant senapskorn som kunde förändra världens gång och människors liv. I våra dagar ser vi tecken, ja, mirakulösa tecken, på apostolisk iver och kamp för själarnas frälsning, men också på avfall och en syndfull mänsklighets aningslöshet.

Vi får inte glömma att be för dem som fastnar i irrläror eftersom de riskerar att hamna utanför Kyrkan. ”Utanför Kyrkan, ingen frälsning”, har den helige Cyprianus lärt oss och Kyrkan har kvar denna trossats.

Vårt svar i dessa tider av utmaningar för Kyrkan kan bara vara ett, uthållighet i tron och att vara beredda på stora uppoffringar. Vi kan inte ”lata oss på våra andliga soffor” och vi kan inte ta vår hand från plogen. Det gäller oss alla!

”Den som ser sig om när han har satt sin hand vid plogen, han passar inte till Guds rike!” (Luk 9:62), säger Jesus Kristus, vår ende riktige lärare. Det är just uthålligheten”. Han har också sagt: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människoson en har inget ställe där han kan vila sitt huvud” (Luk 9:58). Det är just uppoffringarna, de som bär frukt för Guds rike på jorden. Vi har alla fått en kallelse att vittna om Gud genom dopets och konfirmationens sakrament. Alla har sin nådegåva att ta ansvar för.

Att vara en Kristi lärjunge kan inte vara att ljuga, stjäla, avundas andra, förneka bandet med Kristus, eller försöka skapa sin egen morallära eller sin egen världsfilosofi. Vi har som lärjungar fått nådegåvan. Den är vår värdighet, vår orientering mot uppståndelsen och evigheten hos Gud vår Skapare: ”Du skall blåsa i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade händerna på dig”, säger Paulus till Timotheos (1:6). Som hjälp har vi Kyrkans och biskoparnas ”sunda förkunnelse”. Är den inte sund är det tron som fattas. Men tron förenar oss med Kristus och med Honom kan vi övervinna våra egna svagheter och tillkortakommanden.

”Må Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge våra hjärtan och våra tankar skydd i Jesus Kristus”, är Kyrkans och vår särskilda bön idag den 27 söndagen under året. Må det vara vår tillflykt i tider av motsägelser och olika grader av fanatism!

Vi är fria att välja tron, sanningen och hoppet som vår viktigaste föda i livet. I tron ska vi inte banta och skjuta upp heliga beslut. Vi skall bli som senapskornet som växer och bär ny frukt. Amen.

diakon Göran Fäldt