Predikan 15 oktober 2025, S. Teresa av Jesus, jungfru och kyrkolärare

Rom 2: 1-11; Ps 62: 2-3, 6-7, 9; Luk 11: 42-46

Teresa av Jesus är av största betydelse i Kyrkans historia under den så kallade motreformationen. Kyrkan var för henne alltid Kristi heliga kyrka och sanningens fyr som lyste i natten, särskilt den natt som framkallades av splittring och uppror mot den apostoliska successionen. I evangeliet idag varnar Jesus de laglärda för att lägga bördor på människor i Guds namn som de inte förmår bära. Hon var sträng mot de fåfänga och ytliga systrarna i sin orden men hon älskade dem och visade dem en väg till helighet de inte från början tänkt sig som sin verkliga kallelse.

Hennes reformvilja började i bönen. När hon blev utsedd till kyrkolärare av Paulus VI 1970 var det för hennes andliga verk och hennes trohet mot det kontemplativa livet som grund för Kyrkans mission särskilt till den Nya världen som upptäckts av Kristoffer Columbus. Tillsammans med Katarina av Siena var hon den första kvinna att bli utnämnd till kyrkolärare.

Om inte Kyrkan var beredd att offra sig i Kristi efterföljd och ta det kontemplativa bönelivet på allvar skulle missionen inte bära frukt, var hennes övertygelse. Det kunde bara skada kyrkan om hon ”glömde kärleken till Gud och ägnade sig åt att ”ta tionde av mynta och vinruta och grönsaker” som fariséerna ägnade så mycket tid åt. Det stränga livet i karmelitorden måste fördjupas och stärkas med profeten Elia som förebild, menade Teresa. Till sin hjälp i reformationen av Karmels orden fick hon Johannes av Korset, som också han hade en förkärlek till det kontemplativa livet.

Det finns också frestelser i bönelivet som är svårare än alla dispenser från ordensregelns krav och det är betoningen av de extraordinarie andliga upplevelserna som elevationer och privata visioner. Teresa varnade för sådana upplevelser och särskilt för en rörelse som kallades kvietism, en världsfrånvänd inställning som passiviserade de dygder Gud vill ge den själ som törstar efter Gud. Men man glömmer en annan, kanske viktigare, sida hos henne och det är hennes inre ständiga strävan att växa i de dygder Gud ger sina barn redan i dopet. Dygderna är som frön att vårda och ”bevattna” med ”fast beslutsamhet”, för att använda ett favorituttryck av Teresa. Med dessa dygder är heligheten en möjlighet för alla döpta menar Kyrkan och pekar på Teresa som exempel och förebild.

Karismer är ju övergående, lär Paulus. ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor, men helst att ni profeterar”, säger han (1 Kor 14:5). Han tillägger; ”försök få andekrafter i överflöd till församlingens uppbyggelse” (1 Kor 14:14). Om sig själv säger han: ”Jag vill be med min ande men också med mitt förnuft” (1 Kor 14:15). Vi kan förstå det så att han menar att dygderna i stort är nödvändiga för att de karismatiska gåvorna ska bära frukt och vara uppbyggliga i Kyrkan. I Romarbrevet som vi läst idag varnar Paulus också för frestelsen att döma andra, vilka de än är. Ödmjukheten ligger i att inse att Gud ensam dömer rättvist, både i andliga och världsliga frågor. Om man som kristen prioriterar Gud och Guds vilja kan man överlåta allt annat till Gud och vinna större helighet. Helighet är inte en lätt sak men inte heller en omöjlig sak, ty Gud ger sin nåd av kärlek till varje människa, i vilken livsroll hon eller han än har. Amen.

diakon Göran Fäldt