Predikan 14 december 2023, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare

Predikan 14 december 2023, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare

1 Kor 2: 1-10a; Ps 37; Luk 14, 25-33

Kära bröder och systrar i Kristus Herren,

Den som följer med Johannes av Korset på sin andliga väg är först och främst andligt asketisk. Askes betyder att frivilligt avstå från något gott som man har rätt till. Den medvetet kroppsliga askesen söker på ett andligt sätt ha makt över de naturliga kroppsliga behoven, som bostad, mat och dryck, kläder och nöjen.

Det finns sund askes och det finns osund askes. Den osunda askesen skadar kroppen utan att behärska behoven. Anorexi är en sådan osund och skadlig askes. I det fallet vill personen ha makt över sin kropp och till slut ta död på kroppen.

Besluten av det slaget är synd. Den sunda askesen avstår vissa upplevelser som man kan tycka om men som inte innebär andlig tillväxt, utan försvårar den. Personen i den sunda askesen äter och dricker och klär sig, utan att söka särskild njutning eller bekvämlighet. Den frivilliga, och sunda kroppsliga askesen, minskar inte förmågan att göra gott, gott mot medmänniskan, gott i de närmaste relationerna.

Den andliga askesen har en annan målsättning. Det handlar fortfarande om att avstå från något gott men för att finna ett andligt gott som ligger fördolt i djupet av människans själ. Jesu askes var både kroppslig och andlig.

Han säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

Hos Johannes ser vi den fria viljan att bära korset, men inte vilket kors som helst, utan Jesu kors. När Jesus vandrar sin korsväg avstår han från kroppens behov men också de andliga behoven, att vara omtyckt och älskad, att vara beundrad och efterfrågad, att vinna respekt och bli omtalad. Hans enda behov är Fadern, den älskade!

Korsets andliga väg är alltså inte i första hand lidandets och dödens väg utan sökandet efter det djupaste i människans själ. Det djupaste i varje människas själ är bilden av Gud. Målet med den askes som Jesus lever, och som Johannes försöker följa, är att upptäcka Guds avbild i människan. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27).

Detta mål är möjligt för alla skapade människor att uppnå, med fri vilja, förstånd och längtan till Gud. Jesu kors och korsbärande har en betydelse som är unik för Honom. Han och Fadern är ett, ett i den Helige Ande.

Jesu korsbärande och korsfästelse och död är ett offer som försonar alla Guds skapade varelser med sin Skapare. Vi kan förena oss med Hans lidande och genom vår trohet till honom medverka till alla människors eviga frälsning. Inte genom vårt lidande och död utan genom föreningen med Hans lidande och död.

Det är inte vår bestämmelse och inte vår kallelse. Vi ska inte eftersträva lidandet och inte döden men acceptera båda som nödvändiga händelser under vårt liv, när det sker.

Johannes är också en stor diktare. Hans främsta inspirationskälla var Psaltaren i Bibeln. I dikten ”En evig källa”, som vi har i vår sångbok Cecilia, talar han om en livets källa som är oförklarlig i sin skönhet och i sitt ursprung. I andra versen hör vi Johannes röst till oss, vi som söker det djupaste inom oss själva: ”Källans uppkomst vet jag ej, ty den har ingen, men vet: all uppkomst är den själv för tingen, fast natten råder”.

Vi har ingen direkt erfarenhet av Gud, annat än genom Sonen som blivit människa. Vi kan därför inte veta var livets källa börjar eftersom det är hos Gud. Men även om det är natt i vår själ vet vi att allt kommer ur denna källa som vi inte kan se. Vår tro förenar oss med Gud den evige och fördolde. Skulle vi se Gud, skulle vi dö.

Målet för den sanna kroppsliga och andliga askesen är alltså närheten till Gud och överlåtelsen i tro till Gud. Vi är kallade att leva i världen men inte att vara av världen. Vi har en större kallelse i livet än att tillfredsställa våra kroppsliga och själsliga behov. Att uppnå detta mål är bara möjligt om vi blir Jesu lärjungar och bär det sanna korset, inte korset för lidande och död utan för liv och evig salighet hos Gud, som skapat oss och som söker vår kärlek till Honom. Amen.

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.