Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Den tjugotredje psaltarpsalmen, som vi sjöng efter första läsningen, hör till de mest älskade psalmerna i psaltaren. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” Vem vill inte leva i en sådan verklighet? Psalmen väcker längtan efter någon som är både stark och ömsint. Som både kan hålla samman det stora och samtidigt känner varje enskilt får och kallar det vid namn. Någon som kan föra ut ur vilsenhet, ensamhet och ångest. Men är det sant? Är det inte bara en vacker dröm?