februari 2025

Gud ser människans ondska och floden behövs för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samti-digt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under. Den sanne Guden för­blir trofast, trots männi­skans trolöshet.

Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde. Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner ho­nom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främman­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.