Lovsång till söndagsplikten
Utan söndagens gudstjänst finns ingen kristendom. Så har det varit från allra första början. I vårt land började det glesna i de lutherska kyrkbänkarna redan under 1700-talet. När kultureliten drack söndagsté hemma hos Anna-Maria Lenngren hade knappast någon där varit i kyrkan. Under 1800-talet tömdes bänkarna sakta men säkert. Under 1900-fullbordades tömningen. Nu har gudstjänster börjat ställas in.
Vi är ju en vi-religion. Som lemmar i Kristi mystiska kropp genom dopet är det naturligt att ta emot Kristi fysiska kropp. ”Vi blir vad vi äter”, sa Augustinus. Vi växer samman i mässan.
Praktiskt är söndagsplikten betydelsefull. Sängvärmen kan fresta mig att somna om på söndagsmorgonen.
Då vet man att uteblivandet från söndagens mässa är en svår synd, som måste ångras direkt och biktas så snart det är möjligt. Dessförinnan får jag inte gå till kommunionen.
Självklart begär inte Gud det orimliga. Kan man inte, så kan man inte. Men man måste ha rejält på fötterna (sjukdom, långt avstånd, yrkesplikter) innan man väljer bort söndagsmässan.
Tack, Gode Gud, för söndagsplikten som hjälper oss att vara förenade med dig och din kyrka!
Fader Morgan
