Varför måste vi fortfarande ha problem med Amoris Laetitia?
Ur ett citat från boken ”Lost Shepherd – how pope Francis is misleading his flock”, av Philip F. Lawler (Regenery Gateway, 2018, sidorna 116-118, kapitlet ”The Document and the Dubia”, översatt av Göran Fäldt; ”Document” är här begreppet för Amoris Laetitia).
I sin encyklika Veritatis Splendor 1993, som skrevs för att motverka inflytandet från den moraliska relativismen, beklagar sig S:t Johannes Paulus II över hur långt spridningen av meningsskiljaktigheter i Kyrkans moralundervisning gått. Encyklikan blev en milstolpe. ”Det handlar inte längre om en begränsad och tillfällig opposition utan om ett allmänt och systematiskt ifrågasättande av traditionella moraliska principer, grundat på vissa antropologiska och etiska antaganden,” skrev påven. Oppositionella katoliker uttalar sig inte bara felaktigt om sanningen utan menar också att vi inte kan veta något om den objektiva sanningen, förklarar han.
Amoris Laetitia inriktar sig på ett subjektivt sökande efter ett ouppnåeligt ideal och föreslår en utveckling i vilken de katolska paren åsidosätter Herrens förbud mot äktenskapsbrotten och bidrar till de centrifugala krafterna som utsätter Kyrkans auktoritet för påfrestningar.
I ett dokument på 250 sidor ligger hela fokus på en fotnot.
Amoris Laetitia innehåller sund andlig vägledning. Det gäller särskilt de två centrala kapitlen som påven själv identifierar som kärnvärden där han också visar sig i sin verkliga natur som herde och själasörjare. Han uppmuntrar, vägleder, ställer egna frågor, intalar människor att tro på sin förmåga, visar sympati, instruerar och hjälper läsarna att kunna uppskatta Kyrkans förståelse av äktenskapet som sakrament på ett djupare sätt. Han upprätthåller det kristna äktenskapets ideal, går med på att ingen mänsklig varelse lever upp till idealet men erbjuder samtidigt Kyrkans stöd åt alla som vill engagera sig i en livslång kamp för att växa i kärleken.
Det är ändå värt att lägga märke till att Franciskus betonar att den kristna undervisningen om äktenskapet är ett ideal vanliga gifta par inte kan förvänta sig klara av. Kyrkans undervisning är visserligen ett ’ideal’ i den mening att den kallar man och hustru att leva i fullkomlig harmoni i kärleken, i ett efterliknande av Kristus och Hans Kyrka. Men kravet på äktenskaplig trohet är inte ett ouppnåeligt ideal. De flesta gifta par klarar av detta krav och de som inte gör det – de som lurar varandra som make och maka – måste kunna erkänna att deras misslyckande är en allvarlig överträdelse, inte bara en påminnelse om att de bara är människor. Visserligen avstod Jesus från att fördöma kvinnan som överraskats i äktenskapsbrott, men han varnade henne också: ”Gå, och synda inte mer” (Joh 8:11).
I Amoris Laetitia erkänner påven i ett tydligt uttalande att den kristna förståelsen av äktenskapet är det enda pålitliga läkemedlet för den uppsjö av onda ting som nu plågar det samtida samhället, särskilt i västerlandet. I andra kapitlet hävdar han med eftertryck att katoliker, i en situation av epidemiskt sammanbrott av äktenskapliga förbund, inte får avskräckas från att föra fram det budskap samhället behöver höra, även om budskapet är impopulärt och de som framför det ställs inför ett fientligt motstånd. Det finns till och med en del ekon från ”kulturkrigen” i den här apostoliska uppmaningen som Franciskus utan omsvep bekräftar som Kyrkans uppfattning om aborterna, preventivmedlen, skilsmässorna, homosexualiteten och de samkönade äktenskapen.
Tyvärr är det inte dessa de starkaste delarna av dokumentet som fått den starkaste mediala uppmärksamheten. Nyhetsförmedlingen har fokuserat på en enda fråga. Trots att det är beklagligt att ett komplext budskap kunnat förminskas till en enda fråga, är det ensidiga nyhetstäckandet inte bara massmedias fel helt och hållet. Franciskus får skylla sig själv.
För det första är Amoris Laetitia alldeles för lång. Genom att ha publicerat ett så långrandigt dokument har den helige Fadern gett mer makt åt förmedlarna som fokuserar på bara den enda frågan (den om de frånskilda omgiftas eventuella rätt till den heliga kommunionen, övers. anm.) som bantats ner för deras läsare.
För det andra har Franciskus själv uppmuntrat till just diskussionen om kommunionen för frånskilda omgifta katoliker som naturligtvis skulle bli en inflammerad diskussion. Fram till denna dag vet vi inte exakt vad kardinal Kaspers förslag skulle medföra (Kasperförslaget anses gå ut på att skilda och omgifta makar i samtal med själasörjare och genom sitt ’forum internum’ skulle ha kompetensen att avgöra om deras första äktenskap var giltigt och därmed oupplösligt, eller ogiltigt och därför inte sakramentalt äktenskap. Frågan om giltigheten skulle alltså inte prövas av ett stifts äktenskapstribunal, Officialatet, utan av den ena frånskilda maken eller makan själv, övers. anm.). Den tyske kardinalen har föreslagit en ”botgöringsväg” under vilken frånskilda omgifta katoliker skulle kunna ledas tillbaka till den fulla kommunionen, men han har inte specificerat hur denna botgöringsväg skulle se ut. Inte heller vet vi, sedan AL kommit ut, exakt vad påven har i tankarna för dessa par, utöver en flexibel och sympatiserande pastoralt deltagande.
(Not. Veritatis Splendor är översatt till svenska och har utgivits av Veritas förlag 2011).
diakon Göran Fäldt
