Predikan 2 söndagen under året 2022

Predikan 2 söndagen under året 2022

Jes 62: 1-5; Ps 96: 1-3, 7-8a, 9, 10ac; 1 Kor 12: 4-11; Joh 2: 1-11

Det bröllop av vilket alla andra bröllop har sitt namn

Det skimrar ett ljus över bröllopet i Kana. Redan i sig är bröl­­lop kanske den största av mänsk­liga fester, kringgärdad av sång och mu­­­sik, skö­na klä­der och glada seder. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i familjens och släktets his­toria, nå­got som väc­ker glädje och hopp. Det gäller också bröl­lopet i Ka­na. Hela byn var säkert på benen. Man fira­de i flera dagar och det kulminerade i en stor fest när bruden i procession och under sång fördes till brudgummens hem.

    Men så berättar evangelisten något mera, något utöver det vanliga. Först säger han att Jesu mor var där. Också Jesus själv och hans lär­jungar var bjudna. Däremot hör vi yt­terst lite om brudgum­men och ingen­ting om bruden. Det är Je­sus och Maria som spe­­lar de viktigaste rollerna. Bröl­lopet i Kana blir något mer än ett vanligt bröl­lop.

    Det började med en hotande skandal. Vinet höll på att ta slut. Genom Marias in­gripande förhindras en skandal. Jesus för­vand­lar sex krukor vatten till vin av bäs­ta kvalitet. Men redan kvantiteten överskrider alla rimliga gränser. Varje kruka rymde ca 100 liter. 600 liter vin!? Någon frågade spydigt om gäs­terna drack upp allt vinet? En kyrkofader, Hierony­mus, svara­de: ”Det dricker vi al­la av fort­faran­de”.

    Det är inte bara ett fyndigt svar på en elak fråga. Bröllopet i Kana pekar mot ett större bröllop. Det låter oss ana hela tron och frälsningen och står därför som en portal i början av Johannes evangelium. Redan i början anar vi frälsningen in­ner­sta hemlighet. Kyrkan är bruden som förenas med sin himmelske brudgum, Kristus, Guds son.

    I sitt första kapitel förkunnar evangelisten att Guds Ord har blivit män­­­­­ni­ska, julens hisnande budskap. Här i andra kapitlet ser vi följden av Guds män­nisko­blivan­de, hur han förenas med dem som tar emot honom. De troende, hans kyrka, blir hans brud. Pro­fe­ten uttryckte det så i första läsning­en: ”Som en brud­gum gläds åt sin brud, så skall din Gud glädja sig över dig”.

    Hela Gamla Förbundet är en kärlekshistoria som förbereder detta bröllop. Gud har tagit Israels barn till äkta och gjort det till sin hustru. Nu skall det fullbordas. Redan fö­relöparen Johannes Döparen kallas brudgum­mens vän, och han gläder sig. Brud­gum­men, Kristus, vinner sin brud genom sin död och upp­stån­­­­delse och varje eukaris­ti blir därför en bröl­lopsmåltid. ”Saliga de som bli­vit kallade till Lammets (bröllops)mål­tid.” Den gudomlige brudgum­men förenas med sin mänskliga brud i den heliga kom­mu­nionen. ”Så är de inte mer två utan ett kött”.

    Har vi då inte skäl att bäva, förundras och jubla? Också brud­gummen gläder sig.

”Han jub­lar av glädje över dig i sin översvallan­de kär­lek.” Han säger som brudgum­men i Höga Visan: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”. Visserligen gråter han över hennes synder, liksom Jesus grät över Jeru­sa­lem. Varje synd är ett slags äktenskaps­brott, en otrohet. Men också när Jesus grå­ter, gör han det av kär­lek. Han kan inte överge sin brud. Redan Israel fick höra: ”Han skall inte svi­ka dig eller överge dig”.

    Däremot varnar och förmanar han. Men han varnar av kärlek. Han väntar som när en trogen brudgum av kär­lek väntar på sin brud, som varit otrogen.

    Den tröge och likgiltige förmanar han att återvända till sin första kärlek. Här är tjä­narna i Kana våra föredömen. De fyllde vatten­kru­korna ”ända till brädden”. Den heli­ge Bernhard säger att den sjätte krukan, fylld till brädden, är den odelade lydnaden. Det står i Benedic­tus regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt el­ler knotande, utan med glädje, en glädje som sprider en angenäm doft, doften av det ädlaste vin.

    Maria spelar en nyckelroll i Kana. Hon gör Jesus uppmärksam på den hotande skan­­­­­dalen: ”De har inget vin”. Jesus svarar henne med tilltalet ”kvinna”. ”Låt mig vara, kvin­na. Min stund har inte kommit än”. Tilltalet låter som ett avståndstagande, men har en dju­pare betydelse. Det kan bäst förstås när vi ser bibeln som en helhet, från den första kvinnan, Eva, till kvinnan i bi­belns sista bok, ”klädd i solen och med månen under si­na fötter”. Påven Johannes Paulus II förklarar det i sin encyklika ”Fräl­sarens moder”[1]. Maria står i Kana som en förmedlarinna mellan män­niskornas brist och sin Sons fullhet. Hon fortsätter som förmedlarinna. Hon ser och be­kym­rar sig om männi­skornas nöd, oro och bekymmer. Hon förmedlar den­­na om­sorg till sin son, med­laren mellan Gud och människor. Hon kände sin Sons kraf­ter och samver­kar med honom. Därför ger hon sitt råd till tjä­nar­na: ”Gör det han säger åt er”. Det gav henne titeln ”Det goda rådets mo­der”.   

    Det är när vi följer hennes råd och följer Jesu ord som vi upptäcker att vattnet för­vand­las till vin. Det Gamla Förbundets stenkrukor, vars vatten användes för att rena, över­går i det Nya Förbundets kalk som rymmer gläd­jens vin, i eukaristin förvandlat till Kristi dyrba­ra blod. La­gen har gjort sin tjänst och lär­jungen får del av nå­den. Så hade ju Johan­nes sagt i första kapitlet: ”La­gen gavs genom Mose, men nå­den och san­ning­en har kommit ge­nom Jesus Kris­tus”. Hjär­­tat vidgar sig och lärjungen löper vida­re i kärlekens outsäg­liga söt­ma.

    Den som uppriktigt sörjer över sin brist på kärlek måste förvisso, som den förlora­de sonen, ”komma till sig själv” genom en uppriktig ånger. Men ångerns tårar förvan­d­las till gläd­jens vin. Den för­lo­rade sonen hinner inte ens av­lägga sin be­kän­nel­se innan han ikläds bröllopskläder och bjuds in till måltiden. Bene­dic­tus säger att det sker ”strax”. Det är inte ett tidsmått, men en kvalitetsbestämning. Guds egen nåd tar över. Den fullkomliga kär­leken driver ut fruktan. Driv­kraften är inte längre rädsla för straff eller ens förhoppning om lön, utan kärleken till Kristus.

    Så fortsätter det för dem som ingenting föredrar framför kärleken till Kristus. ”De går genom port efter port”, de prövas av lidanden och motgångar, men hela tiden vä­xer deras glädje. Även om det inte alltid känns så. De är plågade, men alltid glada.

”Min vän är min och jag är hans”, säger bruden. Och brud­gum­men ”gläds åt sin brud, han jublar av glädje i sin över­sval­lande kärlek”.

    Bröllopet i Kana når sin fullbordan på jorden i den heliga eukaristin och i det rena hjärtat. Nå­got nytt växer fram som pekar mot det himmelska bröllopet. Men det börjar redan här: ”den heliga staden, det nya Jerusalem, kommer ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man”.

    Det bröllop av vilket alla andra bröllop har sitt namn.   

    Amen.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson

[1] Encyklikan FRÄLSARENS MODER, Redemptoris Mater, Catholica 1990. Samme påve gav kyrkan en fjärde Rosenkrans, Ljusets mysterier, där det andra mysteriet är bröllopet i Kana.

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar