söndagar "under året"

Finns det något att hoppas på när allt hopp är ute? Människan kommer i situationer som tycks hopplösa. Situationer som kan beröva henne själva livsmodet. Hon vet nå­gon­­stans att utan hopp slutar hon att leva. Dilemmat är att hon inte kan förneka realite­terna. Situationen tycks alltigenom hopplös. Abraham hade kommit i den situationen. Han hade brutit upp från sitt land och sin släkt och gett sig Gud i hågen.

Människans liv kan liknas vid ett husbygge. Evangeliet säger ingenting om storleken på huset eller hur det ser ut i övrigt. Däremot att huset skall utsättas för prövningar. Des­sa liknas vid oväder, regn och stormar, som skall kasta sig mot huset. Då visar det sig om det står stadigt eller om det rasar omkull. Det avgörande är husets grund. Om huset är byggt på stadig berggrund eller om det byggts på sand. Det första består. Det andra rasar. Liknelsen utgör kulmen och avslutningen på Jesu Bergspredikan.

Vad är normaltillståndet för människans liv på jorden? Vari består hennes normala villkor? Lycka eller olycka, möda eller vila, kamp eller frid? – Frågan väcks av dagens första läsning, där Job kallar människans tid på jorden för ”trältjänst”. Han talar om daglönarens slit, om ”månad efter månad av elände” om ”nätter av plåga”, han beskriver livet som ”en vindfläkt”. Är det normaltillståndet eller bara något som drabbade Job?