Predikningar Ingmar Svanteson

Lukas berättar om en viss Apollos som hade kommit till Efesos. Han var en bil­dad jude från Alexan­dria, ”väl insatt i skrifter­na”, men han ”kände ba­ra till Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till judekristna grup­per som fortfarande strikt följde Mose lag. Nu tas han om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare.

En hoppets och upphöjelsens dag – för människan. Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. På­ven Leo den store (d. 461) förklarar varför: ”Vår ringa mänskliga natur upp­höjdes den­­na dag ända upp till Fa­derns tron”. Ingen examen, inget No­belpris, ingen mänsk­lig åtgärd, kan upphöja männi­skan högre än vad Kris­ti Himmels­färds dag gör. Ty denna dag upphöjdes människan till him­len.

Paulus möter den grekiska kulturen på areopagen i Athen, fyllt med al­ta­re och guda­bilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Skickligt anknyter han till deras intresse för ”religiösa ting” och ci­terar några av deras egna skal­der: ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till.” Han får deras öra och de bejakar att Gud inte kan rym­mas i tem­pel bygg­da av män­niskohand.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjung­er lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men också sjunga om Guds väldiga gärningar.

Jag kallar er vänner. Ett hisnande tilltal. ”Jag kallar er vänner.” Kanske det högsta som Jesus har kallat sina lärjung­ar. Abra­ham, Mo­se och profeterna kallades ibland Guds vänner. Bruden i Höga Visan säger om sin älska­de brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Det var djärvt att låta Höga Visan få en plats i den heliga Skrift. Läser vi den bokstavligt är det en glödande kärleksdikt. Men under ytan finns en andlig di­mension.

Kristus har uppstått från de döda! Vi firade det för sex veckor sedan. Påskljuset vitt­nar om det. Kristi påsk är världsalltets och historiens viktigaste händelse. Dess bud­skap spred sig som en löp­eld i hela den dåtida världen. Inte minst genom aposteln Paulus missions­resor i och runt Mindre Asien, nuvarande Turkiet. I mässans första läsning hörde vi om Pauli andra missions­resa. An­den ledde honom till hamnsta­den Troas ett stycke öder om det nuvarande Istanbul. Om natten hade han en dröm. En makedo­nier säger till honom: ”Kom över till Makedo­ni­en och hjälp oss”. Pau­lus lyder ”ge­nast”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade 17 år i landsflykt för denna tro. För honom var det ingen lek med ord utan en fråga om liv och död. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett kunde människan inte förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes tro och ord­ningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste” (grek. presbyterer). Det mot­svarar vad vi kal­lar präster, insatta och vigda av apostlarnas ef­terföljare, biskoparna.

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.