Konsensus låter bra, men är det en bra beslutsmetod? Som den tillämpas medför den egentligen en slags tystnadens kultur: den som har en mot övriga en avvikande uppfattning väljer ofta att avstå från att yttra sig. Bättre är att acceptera vad man uppfattar vara majoritetens inställning. Om konsensus saknas, sker ingenting. Frågan faller.
Varför lämnar du inte katolska kyrkan efter alla skandaler om de klerikala sexuella övergreppen? Hur kan du fortfarande tro på Gud efter allt ont som Kyrkan ger upphov till? Hur kan du stanna kvar och stötta en kyrka full av pedofiler och onda gärningsmän?
Hur underbart är det inte att vi har Guds Moder Maria, den helige Josef och alla helgonen som våra förebilder och som alltid vill hjälpa oss på helighetens väg! Men så kommer frågorna på vägen. Vad måste vi göra, hurdana måste vi vara? Vi har olika levnadsstånd, naturligtvis! Men samma mål, eller tror vi det inte?
I år har vi talat mycket om S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae. När vi nu ska fira Alla Helgons högtid får vi tillfälle att placera in denna viktiga Kyrkans lära i det större sammanhanget, själen, kroppen och uppståndelsen.
Vad hände? Vad ska vi förvänta oss? Världsfamiljemötet i Irland är nu över och en biskopssynod om de ungas situation har i stället tagit vid och pågår i Rom. Humanae vitaes författare, påven Paulus VI, har helgonförklarats. Och vi själva har haft ett besök av helgonreliker, lilla Thérèse och hennes föräldrar. Överallt är man överväldigad över den stora uppslutningen i bön och vördnad. Norge har upplevt det lika starkt som vi i Sverige.
Vad är egentligen grejen med reliker? De är ju inte magiska och innehåller inte heller någon gudomlig kraft på något sätt, så varför envisas då alla katoliker med att knäböja framför dem och be om helgonets förbön? Ber seriöst alla dessa människor åt ett tusentals år gammal skelett? Vad förväntar de sig ska hända av det? Ungefär så tänkte jag under den större delen av mitt liv. Jag tänkte att, visst var det lite coolt att stå framför ett helgons kvarlevor, men än sen då?
I Sverige utförs årligen mellan 35.000 och 38.00 aborter. Enligt den nuvarande lagstiftningen från 1974 kan man göra abort fram till slutet på den 18:e veckan av graviditeten, och av vilken anledning som helst. Efter den 18:e till den 22:a veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som ofta ges på grund av att fostret eller modern lider av svåra sjukdomstillstånd.
