Mordet i Minneapolis

Den 27 augusti öppnade 23‑årige Robert (Robin) Westman eld mot barn som deltog i morgonmässa i den katolska kyrkan The Annunciation i Minneapolis. Gärningsmannen, beväpnad med ett halvautomatiskt gevär, ett hagelgevär och en pistol, dödade två barn (8 och 10 år gamla) och skadade 17 barn och vuxna, och tog därefter sitt eget liv.

Mördaren identifierade sig som transperson. För sex år sedan skiftade han juridiskt kön, även om han senare sade sig inte känna sig varken kvinna eller man. Han lämnade efter sig en dagbok som – som någon kommentator uttryckte det – är ett verkligt “färd in i helvetet”. Hans världsbild var en blandning av extremvänster, nihilism och antisemitism. Han skrev tydligt “jag hatar fascism”, men närmast hat mot judar och särskilt mot staten Israel. Han deklarerade att han ville mörda Donald Trump, Elon Musk eller någon annan betydelsefull person. Han var besatt av idén att döda andra, särskilt oskyldiga barn. På magasin till kulorna skrev han: “döda Donald Trump”, “det här är för barnen”, “var är er Gud?”

Mainstream‑media i USA gjorde vad de kunde för att tiga ihjäl hans motiv, hans vänsterorientering och sexuella läggning, och försökte snabbt tysta ned hela saken. Om det hade visat sig att han var neofascist och ville döda svarta, hade en armé av journalister säkert exponerat det, och kristna och konservativa skulle hållits kollektivt ansvariga för brottet. Efter mordet i Minneapolis gick vissa debattörer så långt att de antydde att Westman hade kopplingar till extremhögern - men den fabrikerade mystifikationen var så grovmaskig att inga inflytelserika medier nappade. Så återstod strategin: låtsas att brottet aldrig hänt.

Mordet i Charlotte

I början av september fick amerikanerna veta om mordet på Iryna Zarutska. Brottet ägde visserligen rum den 22 augusti, men sanningen hölls dold för allmänheten i mer än två veckor. Den 23‑åriga ukrainskan hade sökt skydd i USA undan kriget. Den ödesdigra dagen åkte hon i en spårvagn i Charlotte, North Carolina. Hon hade hörlurar på och läste något på sin telefon. Plötsligt blev hon knivhuggen av 34‑årige afroamerikanen Decarlos Brown. Vagnen var full med mörkhyade passagerare, men ingen försökte skydda kvinnan när mördaren flera gånger stack kniven i henne. Ingen av passagerarna kom till hennes hjälp under de långa minuter av plåga. Ingen ringde polisen eller ambulans. Gärningsmannen steg lugnt av vid närmaste hållplats, utan att någon försökte gripa honom.

Det visade sig att mördaren var väl känd av lokal polis. Han hade arresterats fjorton gånger tidigare, avtjänat fängelsestraff för rån beväpnad med vapen och inbrott med våld. Under de senaste åren visade han tecken på schizofreni, men eftersom de flesta psykiatriska sjukhusen i USA stängts ned i linje med vänsteridéer — man föredrog att psykiskt sjuka skulle vistas i samhället snarare än i isolerade institutioner — hamnade Decarlos Brown på gatan. På morddagen var denne med psykisk sjukdom och kriminell bakgrund således fri att röra sig.

Lokala och nationella medier, när de rapporterade om brottet, höll sig till ett par torftiga meningar. Vi Lyles, Charlottes borgmästarinna från Demokratiska partiet (också afroamerikanska), berömde journalisterna för att de inte exponerade fallet. Tystnadsspöket bröts först av Elon Musk. Då kände borgmästarinnan att hon måste agera. Två veckor efter mordet talade hon, men i sitt uttalande gav hon mer utrymme åt mördaren än den mördade ukrainskan, och framställde förövaren som ett offer för systemet.

Om en vit gärningsman hade dödat en svart kvinna utan anledning, skulle samma medier som nu tiger säkert ha blåst upp ärendet över hela USA. Rörelsen Black Lives Matter skulle kanske ha iscensatt nya gatuprotester mot vit supremacism, och offret blivit en ikon i masskulturen likt George Floyd. Men eftersom det var tvärtom användes andra spelregler: att tiga.

Mordet i Orem

Den 10 september sköt vid ett möte med studenter på universitetscampus i Orem, Utah, 22‑årige Tyler Robinson, med ett prickskyttegevär, den kände konservative aktivisten och grundaren av Turning Point USA, 31‑årige Charlie Kirk. Mördaren var en extremvänsteraktivist och öppen homosexuell, som bodde tillsammans med en man som framställde sig som transperson. På de patronhylsor som inte hade skjutit offret stod vänsterbudskap, t.ex. Antifa‑logotyper eller texten till kommunisthymnen “Bella Ciao”.

Mainstream‑media i USA tystade till stor del dessa fakta och fokuserade i stället på att stämpla Charlie Kirk. Den skjutne aktivisten beskrevs som Trump-propagandist, antivaxxer, fascist, transfob, homofob, anhängare av konspirationsteorier eller klimatuppgiftsförnekare. Ogrundade anklagelser upprepades, till exempel att han skulle ha förespråkat att kasta stenar på homosexuella. Vissa debattörer påstod rentav att han är ansvarig för det våldsklimat som rådde i Amerika. Med andra ord: han fick vad han förtjänade, han bad själv om det. I denna optik: han skrev på sitt eget straff.
Det är som att säga: visserligen fördömer vi vad Tyskland gjorde mot judarna under kriget, men dessa judar var verkligen inte helt oskyldiga — och här kan man rada upp hela registret av påhittade antisemitiska anklagelser mot judarna. Så förfalskar man historia, genom att relativisera brottet. På liknande sätt hanteras nu mordet på Kirk.

Kirk‑mordet skakade konservativa Amerika. Det blev dock ingen reaktion som efter George Floyds död, när vänsterkretsar utlöst upplopp i hela landet, bilar brändes, affärer plundrades och oskyldiga människor attackerades. Efter brottet i Orem samlades kristna till vakor och böner och betonade att man inte kan svara hat med hat.
Å ena sidan har vi hat, våld och mord — å andra sidan lugn, böner och vädjan till bättring. Men i mainstream‑media råder en annan berättelse.

Grzegorz Górny

Inlägget kommer från sidan www.wpolityce.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Charles Kirk. Mannen som dödades på grund av styrkan i sina argument. "Amerika kommer verkligen aldrig att bli sig likt igen"