Foto: Vatikanens frimärken med helgonen Carlo Acutis och Pier Giorgio Frassati [Vatican Media]

Är det sant? Jesus sa det (Mark 10:23) till sina apostlar efter mötet med den rike unge mannen, så det måste vara sant.
I välmående länder, där även de fattiga är rika i ett historiskt perspektiv, tenderar kristna att tänka att Jesus inte menade det bokstavligt. Eller att det inte riktigt är sant, utan att Jesus använde sig av hyperbol (”hugg av den”, ”riv ut den”) – typiskt för biblisk förkunnelse.

Om det nu är sant, och Jesus verkligen menade det, följer det att en stor del av materiellt välmående församlingsmedlemmar inte kommer att räknas med när helgonen tågar in.

Två av dem, vars reliker bars genom Petersplatsen för några veckor sedan, var rika. Det måste ha slagit påven Leo XIV att både den helige Pier Giorgio Frassati och den helige Carlo Acutis kom från rika familjer, eftersom han i sin predikan även lyfte fram andra rika unga män ur historien. Han började med kanske den rikaste mannen i Israels historia – kung Salomo:

”Det var just denna stora rikedom som väckte en fråga i hans hjärta: ’Vad måste jag göra för att inget ska gå förlorat?’ (...) Salomo förstod att det enda sättet att få ett svar var att be Gud om en ännu större gåva – vishet – så att han kunde förstå Guds plan och följa den troget. (...) Ja, för den största risken i livet är att slösa bort det utanför Guds plan.”

Det sammanfattar mötet med den rike unge mannen, som ”gick därifrån bedrövad, för han hade många ägodelar” (Mark 10:22). Han verkade redan veta att han höll på att slösa bort sitt liv genom att säga nej till Guds särskilda kallelse.

”Många unga människor genom historien har stått inför detta vägskäl i sina liv”, fortsatte Leo. ”Tänk på den helige Franciskus av Assisi – likt Salomo var han också ung och rik, törstande efter ära och berömmelse. Men Jesus mötte honom på vägen (...) Där förändrades hans liv, och han började skriva en annan historia: den underbara berättelsen om helighet som vi alla känner till – han avsade sig allt för att följa Herren (jfr Luk 14:33), och levde i fattigdom.”

Leo inkluderade även sitt eget skyddshelgon, den helige Augustinus, i raden av dessa ”många liknande helgon som gav sig helt åt Gud och behöll inget för sig själva.”

Måste man avsäga sig världslig rikedom för att bli helgon? Salomo gjorde det inte – och blev fördärvad, även om han senare omvände sig. Franciskus och Augustinus vände sig bort från världslig rikedom – den förre så radikalt att påven Innocentius III till en början tvivlade på om det ens var möjligt att leva enligt den regel som Il Poverello föreslog.

Å andra sidan har vi Abraham – som i den romerska kanonbönen har en hedersplats som ”vår fader i tron” – och som var mycket rik, liksom hans sonson Jakob, de tolv stammarnas fader.

Pier Giorgio kom från en av Turins mest inflytelserika familjer. Hans far, Alfredo, liksom hans mor icke-religiös, var senator, ambassadör och grundare samt chefredaktör för tidningen La Stampa.

Frassati avsade sig aldrig sin rikedom, men delade med sig så frikostigt – som Leo påminde i sin predikan – att när man såg honom gå runt på Turins gator med kärror fulla av förnödenheter till de fattiga, började hans vänner kalla honom ”Frassati Transportföretag” (Frassati Impresa Trasporti)!

En djup sakramental och böneliv gick hand i hand med Pier Giorgios kroppsliga barmhärtighetsgärningar. Han var en god vän och en livsnjutare – på ett helt igenom sunt och heligt sätt.

Carlo Acutis var beroende av sin familjs rikedom för att alls bli en praktiserande katolik. Om familjen inte hade varit förmögen, är det möjligt att Carlo aldrig blivit lärjunge – än mindre helgon. Innan Carlo föddes 1991 hade hans mor bara varit i mässan tre gånger: vid sin första kommunion, konfirmation och sitt bröllop. Föräldrarna höll uppenbarligen inte – och hade kanske aldrig för avsikt att hålla – de löften de gav vid Carlos dop, nämligen att fostra honom i tron.

Men familjen Acutis var tillräckligt rik för att ha hushållshjälp i hemmet i Milano. Och det var en av dem – en polsk barnflicka, Beata Sperczyńska – som introducerade Carlo till Gud, lärde honom bönerna och svarade på hans första frågor om katolsk tro.

Varken Pier Giorgio eller Carlo avsade sig rikedom, men de lyckades följa Gud med hjälp av sina familjs resurser. Det är svårt – men inte omöjligt, som Jesus avslutar sitt samtal med apostlarna om den rike unge mannen:

”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.” (Mark 10:27)

Den helige Johannes Paulus den Store älskade att meditera över den rike unge mannen, eftersom han från början av sitt prästerskap var djupt engagerad i själavården för ungdomar. En av hans viktigaste encyklikor, Veritatis Splendor, börjar med en lång reflektion över Jesu möte med den unge rike mannen.

Ett annat dokument – mindre teologiskt men desto mer vackert – utgår också från detta evangelium. För fyrtio år sedan, med anledning av FN:s internationella ungdomsår och i samband med början av det som skulle bli Världsungdomsdagen, skrev Johannes Paulus ett apostoliskt brev till ungdomar, med titeln ”Kära vänner” (Dilecti Amici).

Där föreslog påven en anmärkningsvärd och tilltalande tanke: att alla unga människor är rika – även de som levde i fattigdomens kommunistiska Polen – för att vara ung är i sig en form av rikedom. Den unge mannen i evangeliet hade materiella rikedomar – vilket ”är fallet för vissa, men inte det typiska”.

”Därför föreslår texten en annan tolkning: det handlar om att ungdomen i sig (oberoende av materiella tillgångar) är en särskild skatt för människan – för en ung man eller kvinna – och den upplevs ofta av unga som just en skatt.” Att vara ung är att vara rik!

”Ungdomstiden är en period av särskilt intensiv upptäckt av det mänskliga jaget och de egenskaper och förmågor som hör därtill”, observerade Johannes Paulus. ”Det är en skatt av upptäckt, och samtidigt av att organisera, välja, förutse och fatta de första personliga besluten – beslut som blir viktiga för framtiden.”

Resten av brevet kretsar kring frågan: Leder denna ungdomens skatt nödvändigtvis bort från Kristus? Många svarar ja – att unga inte är särskilt intresserade av eviga frågor. Religion är för en senare fas i livet. Men Johannes Paulus hävdade motsatsen: att ungdomens ideal och sökande efter mening är just de frågor som för till Kristus.

De heliga Pier Giorgio och Carlo gjorde just det – rika unga helgon för en rik tid.

Fader Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, september 2025, AI

Läs också: Mina kära unga vänner - den helige Johannes Paulus II till de unga, Världsungdomsdagen 2003