Sarah Mullally, nyutnämnd "ärkebiskop" av Canterbury. Foto: Roger Harris/wikimedia CC BY 3.0.

Den brittiska regeringen meddelade den 3 oktober att kung Charles III, Engelska kyrkans högste styresman, har godkänt utnämningen av biskop Sarah Mullally till nästa ärkebiskop av Canterbury – ledare för det anglikanska stiftet Canterbury och ex officio andlig ledare för den löst organiserade anglikanska gemenskapen.

”Den 106:e ärkebiskopen av Canterbury sedan Sankt Augustinus anlände till Kent från Rom år 597, kommer biskop Sarah att bli den första kvinnan som innehar ämbetet,” hette det i pressmeddelandet – med hänvisning till den anglikanska kyrkans påstående om en obruten succession av ärkebiskopar av Canterbury, trots kyrkans separation från den katolska kyrkan under reformationen.

Vem är ärkebiskopsdesignatan? Och vad innebär hennes utnämning för anglikansk-katolska relationer?

Finns det ett verkligt stift i Canterbury?

Ja, det anglikanska stiftet Canterbury är centrerat kring katedralen i staden där helige Thomas Becket blev martyr.

Även om stiftets rötter går tillbaka till de första katolska missionärerna under Sankt Augustinus år 597, bröt det formellt med Rom år 1534 genom Act of Supremacy, som gjorde den engelske kungen till kyrkans överhuvud.

Dagens ärkebiskopar av Canterbury är formellt ledare för stiftet, men i praktiken leder de mest Engelska kyrkan nationellt och fungerar som global representant för den anglikanska gemenskapen. Det mesta av deras tid tillbringas i Lambeth Palace i London. Den dagliga ledningen av stiftet sköts istället av biskopen av Dover, den högst rankade suffraganbiskopen.

Erkänner den katolska kyrkan anglikanska biskopar som giltigt vigda?

Nej. I den påvliga bullan Apostolicae Curae från 1896 förklarade påve Leo XIII att vigningar inom den anglikanska gemenskapen är "absolut ogiltiga och helt utan verkan".

Trots att det finns ett historiskt spår från katolska kyrkan före reformationen, menade Leo att ändringar i ordinationsritualen i Engelska kyrkans tidiga år upphävde intentionen att förmedla sakramental vigning i katolsk mening.

Därför måste även tidigare anglikanska präster och biskopar som blir katoliker vigas på nytt i katolska kyrkan för att kunna utöva ämbete.

Dessutom lär den katolska kyrkan att vigningen av kvinnor är ogiltig av naturen, även om andra delar av riten skulle vara korrekt utförda.

Vem är Sarah Mullally?

Sarah Mullally är 63 år och nuvarande anglikansk biskop av London, tidigare chefssjuksköterska för England.

Hon var en av favoriterna att efterträda ärkebiskop Justin Welby, som avgick i november 2024 efter hård kritik kring hanteringen av ett övergreppsfall.

Född Sarah Elisabeth Bowser i Woking, Surrey, den 26 mars 1962. Hon blev kristen som 16-åring och hade en lång och framstående karriär inom National Health Service (NHS), där hon såg sjukvård som ett sätt att reflektera Guds kärlek.

År 1987 gifte hon sig med Eamonn Mullally, turistguide i London, med irländskt ursprung. De har två barn tillsammans.

Engelska kyrkan, som är statlig kyrka och moderkyrka för den anglikanska gemenskapen, godkände kvinnliga präster år 1992 och kvinnliga biskopar år 2014.

Mullally blev präst år 2001 och biskop år 2015. Hennes nationella profil växte markant 2018 när hon utsågs till biskop av London – den tredje högsta posten i Engelska kyrkan, efter ärkebiskoparna av Canterbury och York. Hon fick därmed också en plats i överhuset (House of Lords) och spelade en framträdande roll vid kung Charles kröning 2023.

Mullally beskrivs i brittisk press som teologiskt liberal, men har sagt sig vara respektfull mot dem som av teologiska skäl inte kan acceptera kvinnliga präster eller biskopar.

Särskilt kontroversiellt ur katolsk synvinkel är att Mullally i ett blogginlägg från 2012 beskrev sig själv som "pro-choice" i abortfrågan:

"Jag skulle misstänka att jag beskriver min hållning som pro-choice snarare än pro-life, även om jag i ett kontinuum rör mig mot pro-life när det gäller mina egna val – men samtidigt vill möjliggöra valfrihet för andra."

Mullally blir formellt ärkebiskop av Canterbury vid en ceremoni i St Paul's Cathedral i London den 28 januari 2026. Hon installeras i Canterbury Cathedral i mars 2026.

Vad innebär detta för den ekumeniska dialogen?

Den första katolska reaktionen kom från kardinal Vincent Nichols, ordförande för biskopskonferensen i England och Wales.

Han välkomnade utnämningen men nämnde inte att Mullally blir den första kvinnan på posten eller några möjliga ekumeniska konsekvenser.

"Hon kommer att bidra med många personliga gåvor och erfarenheter i sin nya roll," sade han. "Utmaningarna och möjligheterna som väntar är stora. Å hela den katolska gemenskapens vägnar försäkrar jag henne om våra böner."

Nichols fyller 80 i november 2025 och väntas avgå som ärkebiskop av Westminster, Englands främste katolska ledare.

Kardinal Kurt Koch, ordförande för dikasteriet för kristen enhet, skickade ett liknande kortfattat gratulationsbrev:

"Jag ber att Herren ska välsigna dig med de gåvor du behöver för den krävande tjänst du nu kallats till, och att du får vara ett redskap för gemenskap och enhet bland de troende du kommer att tjäna."

Vatikanen verkar inte särskilt oroade över att Mullally blir den första kvinnliga ärkebiskopen av Canterbury – men kan ha etiska betänkligheter kring hennes ståndpunkter.

Redan 1992 uttryckte katolska kyrkan att kvinnliga prästvigningar var ett allvarligt bakslag för den anglikansk-katolska dialogen. Att detta nu lett till kvinnliga ärkebiskopar var väntat.

Vatikanen har redan rutiner för ekumeniskt samarbete med kvinnliga biskopar från protestantiska kyrkor – exempelvis tog kristenhetsdikasteriet nyligen emot den lutherska biskopen Kristina Kühnbaum-Schmidt från Tyskland.

Även katolska ledare globalt har vana att samverka med protestantiska kvinnliga biskopar – Stockholms kardinal Anders Arborelius har t.ex. en god relation till biskop Karin Johannesson i Svenska kyrkan.

Men Vatikanen kan behöva planera noggrant inför stora ekumeniska bönesamlingar där nuvarande ledare för de tre största kristna samfunden – påve Leo XIV, ekumeniska patriarken Bartolomeus I och ärkebiskopsdesignata Sarah Mullally – möts.

Ett skifte i ekumenikens fokus

Den ekumeniska rörelsen har på senare tid gått från teologiska dokument till det "vardagliga ekumeniska livet", som påve Franciskus uttryckt det. Det handlar nu mer om praktiskt samarbete och samexistens, snarare än formell återförening.

Dialog mellan katolska och anglikanska teologer fortsätter dock via organ som ARCIC och IARCCUM.

Teologisk reaktion från katolskt håll

Fader James Bradley, kanonist vid The Catholic University of America och medlem i Personalordinariatet för Vår Fru av Walsingham, kommenterade: "Oxfordrörelsen på 1800-talet utmanade den Engelska kyrkan vad gäller både ursprung och identitet. Dess företrädare ville kalla tillbaka kyrkan till sina katolska rötter – något som Andra Vatikankonciliet senare erkände och uppskattade."

"Utvecklingen med kvinnliga vigningar visar dock att Engelska kyrkan nu ser sin identitet mer i 1500-talets reformation än i den tidiga kyrkan. Det minskar det gemensamma doktrinära grunden med katoliker. Denna utnämning bekräftar den verklighet som rått i nästan 20 år."

"Men det förändrar inte katolska kyrkans engagemang för ekumenik. Dialogen fortsätter, och en ny påve och en ny ärkebiskop – likt Franciskus och Welby – innebär en ny möjlighet för ömsesidig respekt."

Inverkan på den anglikanska gemenskapen

Fader Ed Tomlinson, också han präst i ordinariatet, menade att utnämningen kan skapa splittring i vissa delar av den anglikanska världen: "För dem som värnar trohet mot Skriften och den historiska tron, är detta en utmaning – för vissa en katastrof. Det för Engelska kyrkan närmare den modernistiska andan i den amerikanska Episcopal Church och längre bort från det anglikanska Afrika och Asien."

"Det innebär också ett större avstånd från katolska och ortodoxa kyrkans tro och praxis – något som får konsekvenser för dialogen."

"Vi riskerar ett artigt ekumeniskt samarbete utan verklig doktrinär diskussion – bara fototillfällen och hövliga gester. Detta står i kontrast till det djupa arbete för enhet som påven Benedikt XVI föreslog genom ordinariaten."

Vad gör de katolskt sinnade anglikanerna nu?

En minoritet i Engelska kyrkan betonar fortfarande dess katolska arv. Innan kvinnor kunde bli biskopar år 2014, avvisade cirka 1 000 av 13 000 församlingar kvinnliga präster. Kommer en kvinnlig ärkebiskop att få fler att "korsa Tibern"?

"Ordinariaten är en alternativ väg," sade Bradley. "De strävar efter konkret enhet, med en hedrad plats för anglikansk tradition inom katolska kyrkan – att vara kristna med varandra, inte bara mot varandra."

"För de anglikaner som vill återförenas med katolska kyrkan har detta erbjudande funnits sedan 2009. Men anglikanismens historia, särskilt anglo-katolicismens, är full av gränsdragningar. Kanske är detta en gräns vissa inte kan acceptera, medan andra återigen anpassar sig."

"Oavsett vilket, kan vi bara instämma med Sankt John Henry Newman: ‘Jag ger mina bästa böner, sådana de är, att något sätt att dra till oss så många goda människor, som nu huttrar vid portarna, kan upptäckas.’"

Luke Coppen

Inlägget kommer från sidan www.pillarcatholic.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Den så kallade Engelska kyrkan sjunker allt djupare. En abortförespråkande kvinnliga "biskop" har blivit "ärkebiskop" av Canterbury

Läs också: Polsk publicist Paweł Chmielewski: Anglikaner skadar sig själva och den katolska kyrkan. Deras dåliga beslut kommer att framkalla nya störningar