Upprördhet bland anglikaner väckte nyligen utnämningen av “biskopan” Sarah Mullally till ärkebiskop i Canterbury. Många deklarerade att de inte ämnar erkänna detta drag, eftersom kvinnor ju inte kan vara biskopar. Mot den fortskridande degenereringen av Henrik VIII:s schism protesterade bland annat det nigerianska anglikanska samfundet, som förklarade sig självständigt.

Som anglikansk präst hörde John Henry Newman också till motståndarna mot att anpassa religionen efter tidsandan. Den helige, som den 1 november kommer att förklaras kyrkolärare, ägnade sig passionerat åt att konfrontera populära tendenser. När han såg hur de sinnen hos sina bröder och systrar, smittade av upplysningsidéer, avlägsnade sig från kristendomen, protesterade Newman högljutt.

Mot ”anpassning” av religionen

Detta motstånd från den blivande kyrkoläraren fick sin fulla uttrycksform när han på 1830‑talet, tillsammans med flera medförfattare, började publicera en serie artiklar med titeln “Traktater för vår tid”. De övertygelser som yttrades där blev grunden till den “anglokatolska” Oxford‑rörelsen – ett nätverk av intellektuella som, inför liberala förändringar i Engelska kyrkan, stod upp för dogmat.

I serien gav Newman och hans allierade uttryck för uppfattningen att man måste återvända till kristendomens forntida källor. Den blivande helige argumenterade bland annat för nödvändigheten att bestå i den synliga Kristi kyrka. Han attackerade också rationalistiska synsätt – de som underordnar uppenbarelsen åt förnuftet och leder religionen till subjektivitet.

De första Traktaterna kom som en följd av en predikan av John Keble, håll­en till svar på en ändring i den kyrkliga indelningen i Irland som parlamentet infört. I talet med titeln “Nationell avfall” hävdade Keble att politiker inte hade rätt att genomföra sådana åtgärder, vilka enbart tillhörde kyrkans kompetens.

Även Newman, då anglikansk präst, kritiserade denna impuls i sina Traktater. Snart berörde gruppens skrifter en rad brännande kyrkliga frågor. Trots att han som anglikansk präst hade stort avstånd till Rom och uttryckte kritik mot “papis­men” i sina Traktater, ansåg han att människor omvände sig till “romersk tro” därför att katolicismen inte gav vika för den liberalism som i Engelska kyrkan spreds obehindrat.

“Jag hade största förtroende för vår sak: Vi höll fast vid det ursprungliga kristendomen som bevarats genom alla tider (…) Denna uråldriga religion hade nästan försvunnit ur landet under de senaste 150 åren och måste förnyas (…)”, beskrev Newman de år han verkade inom Oxford‑rörelsen, redan som katolik.

Kärnan i de liberala villolärorna

I sitt Apologia pro vita sua minns den senare kardinal att hans främsta ambition då var att påvisa liberalismens fel i religionen. Den blivande kyrkoläraren definierade detta fenomen som en “antidogmatisk princip”. Enligt honom var problemets kärna tvivlet på det objektiva värdet i tros­sanningarna inför rationalisternas tryck, som nekade dogmerna erkännande som kunskapsbärande. Med denna tendens växte bland anglikaner en omtolkning av religionen och en reduktion till subjektiva övertygelser och upplevelser, betonade Newman.

John Henry Newman var klar över att denna nya form av kristendom inte motsvarade Kristi religion. Hans kamp mot denna livsfarliga ersättning ger oss idag möjlighet att bättre förstå liknande tendenser i kyrkan. Den helige träffade exempelvis mitt i prick när han kritiserade “modern” religiositet som en förlust av korrekt förståelse för relationen mellan förnuft och tro.

“När jag talar om liberalism avser jag den falska friheten i tanken eller användningen av förnuft för projekt där, på grund av människans intellekts natur, reflektion inte kan användas på ett tillfredsställande sätt — och därför inte har någon plats. Bland sådana frågor finns de första principerna av alla slag — och bland dem de mest heliga och betydelsefulla, som förtjänar största vördnad — är de uppenbarade sanningarna. Liberalism är alltså felet att underkasta förnuftet åt denna uppenbarade lära, som av sin natur överstiger det och är oberoende av det.”

“Att vara rationalist i frågor om religion betyder att göra förnuftet till måttstock och kriterium för uppenbarad lära; att kräva att denna ska ha ett internt stöd eller att avvisa den om den strider mot rådande åsikter, tänkesätt eller om det är svårt att anpassa den till vår nuvarande kunskap.”

Av liknande tendenser föddes inom anglikanismen den inflytelserika liberala rörelse vars huvudidéer Newman sammanställde i ett slags “syllabus”. Enligt honom förenades promotorerna av kristendomens degenerering av bland annat följande uppfattningar:

• “Ingen teologisk doktrin är annat än en åsikt hos någon grupp människor. Således är ingen trosbekännelse i sig nödvändig till frälsning.”
• “Det är inte ärligt av en människa att bekänna tro till något som inte bevisats för honom genom verklig bevisning. Av denna anledning behöver man inte fullt ut tro på Skriftens gudomliga auktoritet.”
• “Det är omoraliskt att tro på något som överskrider det som människan för närvarande kan acceptera enligt sin moraliska och intellektuella natur. Således behöver inte alla tro till exempel på det eviga straffet.”
• “Ingen uppenbarad lära eller bud kan stå i vägen för vetenskapliga slutsatser. Därför kan exempelvis nationalekonomi vända Kristi utsagor om rikedom och fattigdom, och ett etiskt system kan lära att kroppens bästa tillstånd är nödvändigt för att uppnå sinnets högsta tillstånd.”
• “Kristendomen måste nödvändigtvis förändras med civilisationens framsteg och tidens behov. Därför kan exempelvis det katolska prästerskapet, trots att det var nödvändigt under medeltiden, idag avskaffas.”
• “Det finns en rätt till privat mening, det vill säga att ingen auktoritet på jorden har kompetens att begränsa individers frihet i att tänka och bedöma själva om Skriften och dess innehåll.”
• “Det finns samvetets lagar så att varje människa kan göra anspråk på att bekänna och undervisa vad som är gott eller ont i religiösa, sociala och moraliska frågor, så länge hon i sitt eget samvete anser det absolut sant och rätt.”

Förbisedd visdom innan skadan

I Newmans möte med religiös liberalism finns många paralleller till Katolska kyrkans utmärkta svar på samma tendens under upplysningstiden. Till skillnad från anglikanismen fördömde Kristi kyrka, under ledning av framstående påvar, de samma påståenden som i sin “syllabus” kardinal Newman klassade som bevis på Englands kyrkas degenerering.

Det var just det förståndiga försvaret av den uppenbarade läran mot moderna villoläror som hjälpte Newman att inse fullheten av sanning i Katolska kyrkan. Denna hållning stängde effektivt dörren till Engelska kyrkan för honom, men säkrade istället en plats i Kristi fålla.

Som Newman själv minns i Apologia, tvingade de liberala krafterna honom att överge sin verksamhet i Oxford‑rörelsen. Redan år 1841 insåg han att hans tillhörighet till anglikanismen inte skulle överleva tidens prövningar. Under de följande åren, när han skrev sitt monumentala verk Om kristendomens doktrins utveckling, kom han till insikten att protestantismen i sin helhet måste förkastas som felaktig. År 1845 meddelade han sin biskop om sin konversion till katolicismen.

Konversionen förändrade inte kardinal Newmans inställning till liberala tendenser. Tvärtom! Den var frukten av hans konsekventa kamp mot kristendomens kris och innebar fortsatt motstånd. “Många ting ändrade jag. Detta ändrade jag till ingen del. Så länge jag var 15 år var dogma den högsta principen i min religion: jag känner ingen annan religion, jag kan inte anta tanken på någon annan typ av religion; religion som blott känsla är för mig illusion och hån – som en sonlig kärlek utan fader eller fromhet utan Absolut.” – skrev han efter sin konversion i Apologia pro vita sua.

Denna stadga bevisas av hans mest berömda relikt i konfrontationen med liberalismen: Bigiletto‑talet. Det var talet han höll efter att ha mottagit meddelandet från påve Leo XIII om att han skulle bli kardinal. Prästen ägnade det helt och hållet åt att svara på det fel han kämpat mot hela livet.

“Jag gläder mig att kunna säga att mot ett stort ont har jag stått emot. I trettio, fyrtio, femtio år har jag med all kraft stått emot liberalismens anda i religionen. Aldrig har den heliga kyrkan behövt mästare mot den så desperat som nu, när felet spritt sig så vida som en fälla över hela världen.”

“Liberalism i religion är läran att ingen positiv sanning finns i religionen, utan att en bekännelse är lika god som en annan. En sådan ståndpunkt vinner i dag popularitet. Den är oförenlig med att erkänna någon religion som sann. Den lär att alla ska tolereras, eftersom alla är en fråga om åsikt. Uppenbarad religion är inte sanning, utan fråga om känsla och smak; inte ett objektivt faktum; inte mirakulös till sin natur; och rätten till var och ens utsagor är att säga vad man tycker. (…) Människor kan gå till protestantis­ka kyrkor eller katolska, kan motta gott där och där, utan att tillhöra någon. (…) De kan förenas i andliga tankar och känslor utan att ha gemensam doktrin (…)”

Talet fortsatte med kritik mot världsliggörandet av makten och makthavarnas avstånd från kristna civilisationens principer. Som han bekände, tog den blivande kyrkoläraren med stor smärta emot att statens konfessionella karaktär övergavs, eftersom han var medveten om att många själar skulle gå under.

Han avslutade talet med en övertygelse om att liberala tendenser aldrig kan förgöra varken Kyrkan eller Petrusämbetet. Som han betonade hade Försynen ingripit så många gånger i till synes hopplösa stunder att det var lugnt att förtrösta på dess vård över Kristi hjord.

När lögnens fader hånskrattar

Det tycks bli allt svårare att hålla fast hoppet. Är det inte en ironi eller till och med djävulsk hån att just när kardinal Newman snart ska utses till kyrkolärare, har de tendenser han tappert motarbetade infiltrerat Katolska kyrkan? Är det inte sorgligt att en anpassad katolicism – liksom den rationalistiskt genomborrade Engelska kyrkan – idag gör vad den kan för att skära av sig från sitt eget förflutna, och utropa “traditionalister” till offentliga fiender?

Om bara dagens hierarker kände den passion med vilken denna helige bekämpade religionens anpassning till tidens fel… Om de bara läste hans verk Om kristendomens doktrins utveckling noggrant, skulle vi vinna mästare i kampen mot troskrisen, sådana som den blivande kyrkoläraren räknade med.

I ljuset av berättelser om kyrkans “vår” — en vår vars tecken sägs synas i alla kyrkor — framstår denna bok som särskilt värd att åberopa. Den helige infogade sju kriterier för att urskilja utveckling av kristen lära från dess korruption. Hänvisande till Sankt Vincentius av Lérins betonade Newman att tro aldrig får genomgå väsentliga förändringar, utan måste utvecklas organiskt – alltid “i samma mening och betydelse”.

Genom att precisera dessa urgamla teologiska anvisningar visade han att man kan tala om utveckling av religion bara om dess lära förblir av samma natur, om doktrinens framsteg stämmer överens med logikens principer, och om Magisteriets historiska riktning bevaras.

“Processer som motsätter sig eller vänder utvecklingen av doktrin som formades innan deras uppkomst (…) är utan tvekan fördärvliga. Ty fördärv är en sådan tillväxt som slutar att försköna och börjar skada det som tidigare vunnits genom historia.”

“Sann utveckling kan alltså beskrivas som konservativ i förhållande till tidigare utvecklingsgång. Det är ett tillägg som förskönar, inte förmörkar. Det stärker, snarare än försöker rätta till det tänkandets samling från vilken det är fött.”

“Detta är också de fäders teori beträffande koncilieläran, såsom till exempel Sankt Leons ord visar: att försöka söka det som blivit givet, att överväga på nytt det som är fullbordat, att rivna vad som redan har lagts — vad är detta, annat än otacksamhet mot vad vi fått? Vincentius av Lérins talar på liknande sätt om kristendomens doktrins utveckling som profectus fidei non permutatio (latin: framsteg i tro, inte förändring)” — avslutade författaren av det berömda verket.

Hur ska vi nu förhålla oss till hans lektion — och till kardinal Newmans person — i möte med miljöer som betraktar Kyrkans förflutna med reformistiska glasögon? Hur förena hans anvisningar med uttryck för glädje över att katolicismen inte längre är densamma som förr? Mot sådana tendenser skulle kardinalen troligen reagera med sorg…

För mycket av John H. Newmans omvändelse var just frukten av hans egen konfrontation med upplysningens ideal. Den blivande kyrkoläraren konverterade när han såg kyrkans motstånd mot tidens strömningar — det motstånd han själv uttryckt. Den andliga makten kämpade då hett mot växande antiklerikala republiker, rationalism och frimureri. Kyrkan publicerade index över förbjudna böcker. Den förkastade deklarationer om religionsfrihet eller samvetsfrihet.

För dagens “progressister” skulle att hålla fast vid katolicismen under dessa tider — med tanke på deras världsbild — kunna vara övermäktigt. En sådan kyrka vore säkert en mardröm! Ändå kom Newman självmant till denna värld som stod i konflikt med världen, i full enighet med Kyrkans motstånd mot tidens visdom. Den helige — är vår! — skulle man vilja ropa. Men det är inte helt korrekt uttryckt. Vi är alla helt enkelt lärjungar till samma Mästare och söner till en och samma Moder. Samma igår, idag och i evighet, oberoende av vilket håll världen rör sig.

Fastän lögnens faders hån hörs starkt i Kyrkan idag, förblir löftet “Helvetes portar ska inte besegra den” oförändrat aktuellt. Den planerade utnämningen den 1 november av John Henry Newman till kyrkolärare påminner oss om detta i våra dystra tider.

Filip Adamus

Inlägget kommer från sidan www.pch24.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Den polske katolske publicisten Paweł Chmielewski: Vacker, för att han inte är ekumenisk. John Henry Newman – frälsning endast i Kyrkan