Foto: Ovan, detalj av en fresk föreställande Moder Teresa i S:t Augustinus katedral i Tucson, Arizona (foto: meunierd/Shutterstock; Registerfiler)

När jag var en ung seminarist tillbringade jag en sommar med att arbeta på ett härbärge och soppkök som drevs av Catholic Charities i Alexandria, Virginia. En av de regelbundna besökarna där var en äldre man, mycket fattig, vid namn Sylvester Triplett. Han var i dålig hälsa och bodde i ett litet radhus nära härbärget. Jag minns att han brukade sitta på en stol precis utanför och hälsa på alla som kom in. Han såg ut och lät som Louis Armstrong; med en raspig röst som man lätt kände igen när han kom gående med sin käpp, pratandes med folk på gatan.

För världen var han bara ett ansiktslöst ingenting. För myndigheterna var han en siffra i ett kalkylark, ett namn bland många andra. Men för oss var han "Sylvester", den de facto borgmästaren på King Street – en verklig människa med en verklig historia.

Sylvester dog av en hjärtinfarkt den sommaren. Jag vet inte var pengarna kom ifrån, men han hamnade ändå på en lokal begravningsbyrå i en fin kista. Personalen från härbärget gick på visningen, och tyvärr var vi de enda där. Sylvester hade inga kvarlevande släktingar, och ingen av de hemlösa som ofta besökte härbärget kom heller. Så vi höll vaka vid hans kropp och bad för hans själ. Han må ha dött i världslig anonymitet, men han gick till Herren ackompanjerad av våra böner.

I 44 år har jag ihågkommit Sylvester och bett för hans själ vid varje mässa jag deltar i. Jag antar att han är i himlen vid det här laget, så nu ber jag också rutinmässigt Sylvester att be för mig. Sådan är den katolska trons skönhet – där de band av kärlek som omfamnats fritt förvandlade en gammal man jag knappt kände till en livslång andlig följeslagare som jag hoppas få möta igen en dag.

Jag börjar med denna personliga berättelse för att belysa en sanning som ofta lyfts fram av Guds tjänare Dorothy Day: Även om rättvisa är viktig – och Sylvester förtjänade mer rättvisa i detta liv än han fick – så är välgörenhet den mer grundläggande kristna kategorin, eftersom det är välgörenhetens personalism som ger glöd åt rättvisans ekvationer.

Välgörenhet, i den mening som Bergspredikan kräver, kostar oss något på ett personligt plan. Den kräver uppoffring och kallar oss ofta att älska även dem vi inte tycker om. Den kallar oss också att älska våra fiender, eftersom även de har ansikten och namn. Välgörenhet är alltid personlig i den bemärkelse som Dorothy Day insisterade på, och därför är det, när vi ger pengar till en ”välgörenhetsorganisation”, en handling som, även om den är god och prisvärd, ofta sker utan större kostnad (eftersom vi ger av vårt överflöd och inte av vårt väsen) och utan att vi riktigt vet vem vi hjälper.

I kontrast är den djupaste och mest förvandlande formen av välgörenhet kenotisk och korsformad – där ett möte med ett verkligt ansikte och ett verkligt namn gör anspråk på oss. Denna välgörenhet kräver att vi avsäger oss alla påstådda privilegier, alla våra dyrbara ”rättigheter”, och helt överlämnar oss åt en verklig människas behov – någon som står precis framför oss. Ofta är det främlingar, men i verkligheten är de största främlingarna ofta de som vi har familje- och vänskapsband med – de vi påstår oss ”känna väl”. Men denna typ av ”kännande” kan vara den mest bedrägliga av alla, och skapa friktioner födda ur missförstånd och gamla oförrätter som kräver helande.

Det är lätt att säga ”förlåt” till en främling. Där finns ingen historia, inget bagage. Inga hängande olösta konflikter som pyr under ytan – sådana som bara uppstår bland dem vi verkligen känner. Detta är den svåraste välgörenheten, och den påminner oss om att omvandlingen i Kristus inte är någon sentimental romantik om något abstrakt ”fattiga”.

Detta är Dorothy Days ”personalism”, där hon påpekade att på nivån av kristet lärjungaskap är vägen av kärlek till nästan den överlägsna, eftersom den är lokal, omedelbar och på min tröskel – inte någon annans. Det är just detta personliga element som är avgörande, eftersom det är det enda som griper tag i våra själar och formar helgelse. Därför är det enbart välgörenheten, som Dorothy sa, som förvandlar plikt till glädje.

Rättvisa utövas ofta av myndigheter; och därför kan den bli byråkratisk, avlägsen, anonym, opersonlig – och till och med skrämmande. Det är förstås nödvändigt att staten bryr sig om de svaga och utsatta, men förekomsten av offentliga program, även om de är goda, kan ibland leda till att vi friskriver oss från vårt eget ansvar för de behövande. Vi börjar tänka att de fattiga och förtryckta är ”statens problem” och inte även vårt.

Det är därför Dorothy Day hyste allvarliga reservationer om det nyinförda socialförsäkringsprogrammet under hennes tid. Hon var inte helt emot det i princip, men oroade sig för att det skulle beröva kristna motivationen att utföra kroppens och själens barmhärtighetsgärningar.

Hon följde den personalistiska filosofi och teologi som utarbetats av katolska tänkare som Emmanuel Mounier, som i sin tur påverkades av Charles Péguy. Dennes lilla bok The Personalist Manifesto påverkade både Dorothy Day och hennes medgrundare, den franske intellektuelle Peter Maurin. Mouniers tänkande gick längre än att bara bekräfta människans värdighet som Guds avbild; han utvecklade de fulla konsekvenserna av detta teologiska påstående för vår tid, och visade att människan i grunden är andlig och inte kan reduceras till sina materiella förutsättningar.

Detta är viktigt, eftersom det i vår moderna värld finns en tendens att bejaka individens ”rättigheter” och värdighet men att inte gå djupare än så – att inte utforska de metafysiska grunderna till varför varje människa har rättigheter och värdighet. Och detta misslyckande att nå den andliga djupdimensionen av personskapet kortsluter vår analys av vad det innebär att vara människa – och leder till slut till en utilitaristisk och funktionalistisk syn på människan.

Eftersom de antipersonalistiska trenderna i samhället nu är ännu starkare än på Dorothy Days tid, är hon – liksom andra i hennes anda, som grundaren av Madonna House, Catherine Doherty – av fortsatt stor betydelse för vår tid. Våldsamma händelser i vårt samhälle påminner oss om att när sann kärlek saknas, kan begreppet ”den rättvisa som tillkommer mig och mitt folk” lätt förvridas till ett krav på att ”ta det som är vårt” med våld. Rättvisa blir då sin motsats – splittrad egenintresse – och reduceras till ett ord som används för att rättfärdiga de mest fruktansvärda handlingar av hat och mord.

Vi behöver rättvisa, naturligtvis. Och vi behöver statliga program för att hjälpa de fattiga. Men ur ett kristet perspektiv är det vi behöver mest just nu helgon – helgon vars liv präglas av radikal kärlek och som utgör en social provokation. Och inte helgon i sentimental bemärkelse, utan helgon av kött och blod som avsäger sig sitt egenintresse i ett korsformat vittnesbörd om Guds kärlek – en kärlek som steg ner i vår eländiga mänskliga tillvaro för att hela och återlösa oss från de självförvållade sår som orsakats av vår andliga blindhet och dumhet.

Larry Chapp

Larry Chapp doktorerade i teologi vid Fordham University 1994, med inriktning på Hans Urs von Balthasars teologi. Han tillbringade 20 år som lärare i teologi vid DeSales University nära Allentown, Pennsylvania, innan han gick i pension i förtid för att grunda Dorothy Day Catholic Worker Farm nära Wilkes Barre, Pennsylvania, tillsammans med sin fru Carmina och vännen och före detta eleven fader John Gribowich. Han är författare till många artiklar och böcker och grundare och huvudförfattare till bloggen Gaudiumetspes22.com.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Översättning till svenska, oktober 2025, AI

Läs också: Dorothy Day är ett vittne för vår tid